Hej! Jag är en 16 årig tje under våren gått ner ca 15 kg(från normalvikt till lite undervikt) vilket mina föräldrar har lagt märke till och för två månader sedan kontaktade min mamma skolsköterskan om detta och i förra veckan gick jag på mitt första möte(familjemöte) med en kurator. Jag fick ingen diagnos för någon ätstörning, men de har bestämt att jag måste äta minst 300 g lunch & middag tills jag återfår min mens och har en normal vikt. (jag har fortsatt att gå ner i vikt dock då jag gömmer maten etc) Mitt problem är att jag skäms så mycket över vad jag gör & tänker att jag inte vågar säga sanningen till kuratorn – åtminstone inte när mina föräldrar är med. Mina är föräldrar så upprörda över vad jag håller på med(vad dom sett att jag gör) & förstår mig inte vilket gör att jag inte vågar berätta allt eftersom de lilla de vet har gjort dom så besvikna! De dem inte vet är det som är inom mig. Jag har inte sagt hur stor del av mina tankar som kretsar kring mat (räkna kalorier, kollar recept, planerar vad jag ska äta, sätter regler om vad jag ska äta/inte äta och exakta tidpunkterna.). Jag har svårighet att både somna och bli sovande då jag bara tänker på detta hela tiden. Jag har inte sagt hur nedstämd jag känner mig, hur jag undviker att vara med kompisar för att jag inte orkar vara med någon(ser ingen glädje i det) och hur jag gömmer min ångest – jag försöker hålla den inne tills jag är ensam då allt kommer på en gång. Jag hade kunnat fylla flera A4-sidor med alla tankar/handlingar jag utför som jag håller för mig själv. För att sammanfatta det så låtsas jag att allt är bra, fast det egentligen inte är det. Vad ska jag göra? Hur ska kunna säga detta när mina föräldrar blir så besvikna? Jag vill få bort ångesten & min kanske inte helt hälsosamma relation till mat, men hur när jag inte kan berätta hela sanningen?

---

SVAR

Hej där,

tack för ditt fina ärliga brev och att jag får förtroendet att läsa. Känner du att du vill ha hjälp och är motiverad, tänker jag direkt att du borde komma under behandling. Det är svårt att själv vända och jag ser ju att du även här berättar att det är svårt, eftersom du gömmer mat och så vidare. Att du förlorat mensen och fortsätter gå ner i vikt är kriterier som skulle räcka för behandling. Jag tycker du ska göra ett försök till. Vara inställda på att dem blir arga, men sätta dig ner, lugnt och sakligt berätta att du inte varit ärlig. Att du berättar sanningen för att du vill ha rätt hjälp. Att du inte tidigare varit ärlig för att du varit rädd att de ska bli arga. Att du inte klarar av att få upp vikten själv. Att du inte gjort det för att vara elak, utan att det är en sjukdom som är svårt att stoppa när den väl är igång. Om det är svårt att berätta, kanske testa att skriva? Ett brev eller ett mail? Jag hoppas verkligen att du får hjälp, för du ska inte behöva ta hela ansvaret för att bli frisk själv. Lycka till! /Annso