Hej! Jag är en snart 15 år tjej och har det så jobbigt hemma. Jag kommer aldrig överens med min mamma och jag har ingen aning vem min pappa är. Jag har en syster (inte från samma pappa) som går mig på nerverna. Jag känner mig ledsen hela tiden. Min mamma och jag har ingen bra relation. Det känns som om hon vill se de dåliga i mig. Vi bråkar hela tiden om allt och mina problem hemma gör mig till en annan person. Jag började tycka dåligt om mig själv att jag inte är bra nog. Jag gilla inte att bo med dem, jag trivs inte. Jag får inte ha kul utan det är bara att vara inlåst här. Jag vill vara så mycket mer och drömmer om saker och ting men som aldrig han bli uppfyllelse här. Jag känner ingen från min pappas sida och min mammas sida är bara själviska och tråkiga. Vi är en muslimsk familj och nu plötsligt vill hon att jag ska går runt med slöja när jag inte är redo för det. Känns som jag sviker henne gång på gång. Jag har väldigt bra betyg men jag hatar att gå hem efter skolan. Jag gillar inte min familj dem är bara själviska och elaka. Det som jag är mest rädd över är att jag ska ha bal i juni 2015 och alla tjejer vill vara vackra men jag är rädd att jag har inte råd eller min mamma. Jag tror inte hon kommer slösa mycket pengar på mig. Jag har gjort saker jag verkligen ångrar och när jag känner mig hotad, sviken eller misslyckad för jag panikattacker. Jag går runt med så stark smärta att det inte kan botas. Jag röker för jag hoppas det blir bättre men nej. Jag tar Alvedon när jag får så stark huvudvärk av alla skrik här. En gång har det gått så långt att hon började hota mig att skicka mig tillbaka till min okända pappa i kenya och vi började bråka så att det gick åt helvete. Jag hade en så stark huvudvärk så jag tog 15 st 500 mg Alvedon. Och jag vet, jag mådde så jävla dålig av det att jag är rädd för mig själv. Vad kommer jag göra. Jag vill bara må bra, vara stolt över mig själv och känna mig vacker och älskad. Ni vet inte hur mycket smärta jag går runt med. Jag vill bo själv men jag är bara 15 och jag vill inte bo med fosterfamilj. Jag vill bo med min familj men klara inte av det..

---

SVAR

Hej,

starkt av dig att skriva om hur du mår, du verkar bära på mycket smärta och det måste vara jättejobbigt. Hur kändes det att skriva ner det? Om det kändes som en bra grej så kanske det vore en idé att prata med någon om hur du mår? Jag tror inte det är meningen att man ska gå omkring med smärta och bära det själv - vi finns ju till för varandra! Kanske en skolkurator eller skolsköterska kan hjälpa dig på vägen? Jag tror att du behöver mer stöd än att skriva till oss här, fast jag är glad att du tog mod till dig att göra det! Det kanske är en bra start.

Det jag vill ta tillfället att säga till dig är att du är fin och bra som du är! Hur vet jag det, kanske du undrar?! Jag tror nämligen att människan har ett värde i sig, inte beroende på vad man gör eller inte gör. Så därför är du bra som du är, fast det känns som att du sviker din mamma gång på gång, som du säger.

Jag vill också säga att du är inne i en period i ditt liv som tyvärr inte är så lätt. Du håller på att formas till en vuxen kvinna och vill ta egna beslut om ditt liv, men så är du ju under 18 år vilket betyder att din mamma är ansvarig för dig och har mycket att säga till om när det gäller ditt liv. Men självklart har du rätt att säga vad du tycker och vuxna har en skyldighet att lyssna på dig! Så känn dig viktig!

Jag tror som sagt att du behöver prata med någon, kanske på BUP, en kurator på skolan t.ex? Kanske det finns någon annan vuxen i din närhet som du kan prata med - någon lärare eller släkting som du faktiskt funkar bra tillsammans med? Bär inte på smärtan själv, det orkar man inte och jag tror inte det är meningen att man ska ha det så. Som du redan märkt så verkar inte rökning och Alvedon hjälpa mot smärtan utan du måste hitta något annat sätt att hantera den. Det är bra att du vill fortsätta bo hemma. Vad måste förändras för att det ska funka bättre? Kanske är det din mamma du ska prata med också? Ni behöver kunna kommunicera om ni ska bo under samma tak. Ta mod till dig och berätta för henne hur du mår, eller skriv ett brev till henne? Du vet säkert vad som skulle funka bäst. Stor kram till dig och jag önskar dig allt gott!