Hej… Jag vet inte vart jag ska börja, det känns som att hela livet är en röra… När jag gick i sexan så var jag mer åt det ”populära” hållet i skolan. Det var för att jag då var kompis och ”vantrivdes” med de populära. Jag hade också pojkvän men allt det kändes så falskt. Jag låtsades vara nån jag inte var… Mina allra två bästa kompisar då var en kille och en tjej som var några av de absolut populäraste. Vi stöttade varann men jag kände mig verkligen inte hemma med dom… Sen i sjuan började jag bråka med tjejen och killen stöttade oss båda och la sig inte i tack gode Gud. Men sen blev killen tsm med en tjej i min klass och då slutade vi prata. Jag började då vara med de lite mindre populära i skolan och det är jag än idag och jag trivs med dom! Jag behöver inte låtsas vara någon annan när jag e med dom. Killen började hänga med sin tjej och tjejen som jag bråka med. Jag fattar att han inte vill va med mig för att jag halkat ned på popularitetsstegen. Killarna i min klass är också grymt irriterande.. Dom kan va så dryga och elaka och jag vågar inte säga ifrån för jag e så känslig och klarar inte av att höra kritik från de populära. Jag går sönder inombords. Och dum som jag e hittar jag ofta på saker och säger för att de ska gilla mig mer när jag får chansen… Jag vet ju att de ändå sitter och snackar nedlåtande om mig…. Jag känner mig så dålig…. Att jag aldrig kan säga vad jag tkr… Att jag hänger på när de snackar skit och hittar på saker sj… Men en annan sak jag funderar på… Det finns en kille i min parallellklass som många tjejer tkr e jättesnygg och jag e så kär i honom. Han verkar vara det i mig också, han brukar prata med mig, ge mig komplimanger och en av hans kompisar har sagt att han gillar mig. Men det e så svårt… När han (killen jag gillar) satt i ett djupare samtal berättade han att hans mamma var alkoholist och att han inte sagt det till nån annan… Hur hanterar jag det på bästa sätt om vi skulle bli tsm… Sen e jag lite rädd… Fattar inte hur han skulle gilla mig… Han e så mkt snyggare än vad jag e… E så rädd att alla skulle kommentera… Jag börjar skolan om två dagar och jag e så rädd… Allt skitsnack startar och min självkänsla åker ner på botten igen… Går ofta omkring med ångest kring detta och vet inte hur jag får bort den?

---

SVAR

Hallå, tack för att du delade med dig av dina tankar och funderingar. <3 

Först vill jag börja med att säga att dina tankar känns som fullt normala för en 15 åring! Det är mycket som snurrar i huvudet i den åldern, puberteten är i full fart och därmed också dina känslor och tankar. Vad vill jag egentligen säga med detta... Det blir bättre med åren helt enkelt. Människor i din omgivning kommer att mogna, klyftorna mellan populär och opopulär kommer att bli mindre viktiga och insidan kommer att betyda mer än utsidan. Men även om jag säger att det blir bättre, vilket förhoppningsvis ger dig hopp och tro på framtiden, så befinner du dig just nu mitt i allt det jobbiga. Därför kommer lite tips som du kan ha nytta av längst vägen: 

Sortera inte in dig själv i något fack, stämpla inte dig själv som opopulär eller populär. Tillåt dig att vara den du är, gör det du tycker om, umgås med människor som gör dig stark och lyfter upp dig. Allt blir mycket lättare då. 

Låt fjärilarna i magen tala för sig själva, och ta chansen när den finns där. I kärlek är det ofta bättre att ångra att man tog chansen, än att ångra att man aldrig tog den. Att han öppnar sig för dig och visar sina känslor, tyder på att han känner ett förtroende för dig, att han litar på dig. Om ni blir tillsammans, behöver du stötta honom, likväl som han behöver stötta dig. 

Prata om dina känslor, dela med dig till någon du litar på, kanske över nätet där du ges möjlighet att vara anonym. Skriv ner tankarna, tydliggör dem, reflektera. Känslor och tankar som leder till ångest behöver ofta bearbetas och på något sätt hanteras. Att tala om det som tynger en, är i många fall guld värt.   

Jag finns på Föreningen Tilia och snackar gärna mer med dig. Det finns även flera andra fina vollisar inom föreningen, vi finns här för dig. <3

Stor kram,

Madeleine