Hej! Jag har nu på senare tid märkt hur ensam jag egentligen är. Jag har sedan högstadiet haft två bästa vänner som jag alltid kunnat lita på till hundra procent i alla lägen, samt väldigt många vänner och bekanta som jag umgåtts med i skolan, men nu har jag helt plötsligt inga vänner alls. Min ena bästa vän har aldrig tid för mig längre, hon umgås bara med sin pojkvän och vill aldrig hitta på något. Det är alltid jag som får ta initiativet och tjata om vi ska ens träffas för att ta en snabb fika. Den andra har skaffat sig andra vänner, bättre vänner. Hon ger mig känslan av att jag bara är en av hennes 1000 vänner och att jag egentligen inte betyder någonting för henne längre. Hon bjuder aldrig med mig på fester eller någonting, utan hon umgås hellre med sina andra kompisar och jag finns bara till för när hon kan tänkas behöva mig. Min pappa har alltid sagt att man ska försöka ha så många vänner som möjligt, och det är det jag alltid försökt ha. Men det har blivit så att jag aldrig blir riktigt bra vän med folk, de undrar aldrig om vi ska ses under helgen eller något. Jag har bara en massa bekanta som man pratar med i skolan, och sen inte hör av sig till under helgerna eller loven. Det lättaste hade ju absolut vara att själv höra av sig till dem och fråga om vi ska hitta på något, men när man själv aldrig får frågan så känner man sig så liten och desperat. På helgerna sitter jag bara ensam hemma och gör absolut ingenting medan jag ser alla andras bilder på instagram från fester jag inte blivit bjuden på. Nu har jag precis börjat gymnasiet och tänkt att jag borde skaffa mig nya och bättre vänner, men det är lättare sagt än gjort. Alla i min klass är jättetrevliga, men de har liksom redan sina vänner… Det känns som om de redan har sina kompisgäng och jag känner mig så obetydlig och påträngande som försöker komma in i deras kretsar… Jag vet inte vad jag ska göra, mår så himla dåligt över detta.

---

SVAR

Hej, tack för att du delar med dig. <3

Jag tror att många känner igen sig i din situation, att det känns som att man har många bekanta men få som verkligen är nära. Min upplevelse är dock att detta är något som ändrar sig med tid. När man är i tonåren utvecklas man mycket och försöker identifiera sig på olika vis, när man sedan är trygg i sin identitet är min upplevelse att det är lättare att finna nära vänner. Men, att säga att det blir bättre med tiden är ju ingenting som hjälper dig just nu, jag hoppas dock att det ger dig en tro på en ljusare framtid med nära vänner. :) 

För att förändra situationen just nu vill jag tipsa dig om att bjuda till lite, kanske bjuda in till en middag, filmkväll, fika? Dra ihop någon aktivitet med ett gäng? Eller träffas med en kompis bara ni två, så att ni verkligen lär känna varandra? Det är svårt när man känner att alla redan har hittat sitt kompisgäng, men du kommer inte att må bättre av att stå utanför och se på. Utan försök istället att bjuda till och ta en plats i deras kretsar (om det är där du vill vara). Försök också att hålla kontakten med tidigare bekantskaper som du tycker mycket om, hör av dig, ring, smsa och var närvarande. Vänskap handlar mycket om att man skall närvara och bry sig. 

Din pappa har rätt i att det är roligt att ha många bekantskaper, men det är också viktigt att ha personer i sin omgivning som man litar på, som finns där och stöttar en och som man kan anförtro sig till. Det ena utesluter alltså inte det andra, man kan ha några få nära vänner samt många bekantskaper. :) 

Lycka till,

Kramar Madeleine