Jag går andra året på gymnasiet. Det har gått 1,5 år av ensamhet. Sedan dag 1 har alla i min klass hittat någon att vara med, medan jag är fortfarande helt själv. Jag känner inte att jag tillhör någon, att jag inte passar in. De osynliggör mig och behandlar mig som luft. Det har hänt flera gånger att jag pratar med någon, ställer en fråga, men ingen svarar. De kan ibland kolla på mig, de hör att jag ställer en fråga till de, men ändå svarar ingen. Eller så svarar de med enstaka, korta, eller dryga svar. Det kan också vara så att jag sitter ensam vid ett bord i klassrummet, inte för att jag vill det, utan för att det inte finns plats någon annanstans för mig. När andra kommer in i klassrummet sätter sig ingen bredvid mig, utan vid ett annat bord istället som är helt tomt. De kommer fram till bordet jag sitter vid och tar stolarna, men ingen sätter sig där. Jag förstår helt enkelt inte varför ingen vill vara med mig. De kan vända ryggen mot mig vid lunchen och pratar och skrattar med varandra. Jag har då inte chans att ta del i diskussionerna heller. Jag har försökt med så mycket, att verkligen visa att jag inte är så blyg som alla tror, jag försöker prata med alla, men när jag bara ger och ger men inte får något tillbaka ger jag upp till slut och orkar inte. Jag har ångest inför skolan varje dag, och jag blir ledsnare och ledsnare. Jag vantrivs i skolan och vill inte dit. Jag vet inte vad jag kan göra mer för att jag ska kunna må bra i skolan. Har du något bra tips? Ibland har jag tur att hamna med något tjejgäng då och då, men jag har den känslan att även då jag är tillsammans med några så känner jag mig ensam. Jag har pratat med både lärare och skolkuratorn om detta, men de gör ingenting åt saken. De kan inte ändra på en hel klass. Det finns ingen som förstår hur dåligt jag faktiskt mår av detta. Jag har funderat på att byta skola, men nu är det kanske försent och där har alla också redan hittat sina kompisar, vilket kommer vara samma sak som nu. Jag vet verkligen inte vad jag ska göra längre.

---

SVAR

Hej!

Du berättar att du ständigt känner dig utanför, inte passar in och när du väl försöker komma in i samtal och grupper får du inget gehör tillbaka av andra. Det är en riktigt allvarlig situation och känsla, som blir ohållbar i längden. Den känslan påverkar ens liv enormt mycket och jag förstår dig att du inte vet längre vad du ska ta dig till. 

Du visar tydligt att du faktiskt vill och försöker komma in i grupper. Det måste jag ge dig stark beröm för! Det är inte alla som vågar det. Du berättar även att du har pratat med kurator och lärare, det är också något jag ger dig beröm för! Det tragiska är att du inte får något stöd ifrån dom, vilket du har rätt att få. Alla elever har rätt att känna sig sedda, trygga och bli bemötta med respekt av både lärare och andra elever. 

Jag är lite nyfiken på hur klassen agerar när ni ska ha grupparbete. Väljer ingen dig, får du vara i en grupp som inte är samarbetsvillig med dig eller kan de samarbeta i grupparbete med dig?

Hur ser det ut bland andra klasser i din skola, är det någon du umgås med där? Hur bemöter tjejgänget dig som du ibland hänger med? Har du någon vän på fritiden att umgås med?

Dina lärare måste jobba mer med hur grupprocesser fungerar, hur viktigt det är att alla samarbetar i att skapa en god dynamik i klassen. Det kan man göra genom ett gott värdegrundsarbete, genom övningar och diskussioner. Att lärare skapar goda relationer med sina elever är också en grund för att lärare ska kunna förstå och se helheten. 

Att gå 1,5 år till i utanförskap och ensamhet är något som vi inte kan tillåta. Jag tycker du ska ta en omgång till med kurator och lärare samt dina föräldrar. Funkar inte det, så kanske man får börja fundera på alternativ om att byta klass/skola, men det är ingen lösning man ska ta till allt för snabbt. Du har ju inte gjort något fel, det är ju inte du som är orsaken till denna utanförskap, därför ska inte du behöva flytta dig. Men att vara kvar i klassen utan förändring är ju heller inget bra alternativ. 

Det är i alla fall viktigt att du hittar något i ditt liv du tycker om, någon hobby, sport eller intresse som du gör på fritiden så du har något att se fram emot. Det kan göra att man ändå klarar av vardagen lite lättare. Hitta andra vänner som du umgås med är också en viktig del för att kunna orka.

Jag tycker du ska anmäla din skola till BEO eftersom skolan inte agerar när du berättar om dina känslor och utanförskap. Då görs en utredning av din skola vad de gör för fel och vad de ska ändra på. Dina föräldrar kan nog hjälpa dig med detta.

Hör gärna av dig igen till mig!