Hej! Är en 16 årig tjej född 1998. Just nu mår jag så dåligt att jag måste få skriva till någon och få någon slags hjälp. För att göra en lång historia kort: Jag är från Chile och när jag va 4 år så flyttade mamma till Spanien utan mig (har ingen pappa) och då bodde jag med morfar och resten. Sedan så flyttade jag till mammas faster när jag var 6 år hit till Sverige (Alvesta) då mamma flyttade till Sverige (Stockholm)också 2 år tidigare än mig.(Glömde nämna att jag har en lillebror från mammas sida som är 4 år yngre än mig och han bor med mamma och mamma bodde med hans pappa i 1 år här i Stockholm) Då ville inte jag flytta till mamma för att jag fick ett hål i hjärtat av att hon lämnade mig. Jag bodde hos mammas faster i runt 10 år. Mamma skaffade en ny kille som är 13 år äldre och fick barn 2 år efter och är nu hennes nuvande sambo. Medans jag bodde i Alvesta så upptod det hur mycket problem som helst mellan mig och mammas faster och hennes man, vi kom aldrig överens, vi bråkade varje dag, jag gjorde några misstag och kom i depression och allt det gjorde att jag började skära mig på armarna. I januari 2014, det året jag skulle fylla 16 år i maj så började jag snacka med en kille från Södertälje. Vi blev totalt förälskade och bestämdes för att träffas utan lov. Vi träffades den 17 april och det var helt underbart, han körde ner med bilen ända från Södertälje till Alvesta för att träffa mig i några timmar. Under våran samma år så blev det mer och mer problem mellan mig och dom jag bodde med och jag började inse att jag behövde en mamma så jag bestämde mig för att flytta till mamma i Stockholm. I början var det jätteroligt att vara här med mina 2 bröder och mammas sambo. Och som pricken på i:et så hade jag min pojkvän 15 min ifrån mig med bil. Allt var så perfekt. Mamma och jag kom jättenära varandra och jag och min kille önskade varandra mer och mer. Men jag har aldrig gillat mammas sambo för att han och vi i Alvesta hade lite problem för det var ett par gånger då han ringde innan jag flyttade dit och snackade skit om mamma, t ex att hon va en slampa, att dom bara hade sex inte kärlek, at hon är si och så och det störde mig jättemycket. Under de åren jag bodde mammas faster så besökte jag mamma ett par gånger ändå när jag var mindre och det var en gång jag kom på mamma och hennes sambo ha sex i köket mitt i natten och det har fastnat i mitt huvud föralltid. Jag berättade det för henne och hennes kille för någon månad sen och dom brydde sig inte, dom sa att dom får göra vad dom vill och jag ska inte lägga mig i. Min kille Jesper född år 1995 har jag varit tillsammans med i snart ett år. Jag har varit hos honom jättemycket och hans familj är underbar! En familj som jag aldrig haft. Han har en syster som är 17 och hans 2 föräldrar. Jag älskar dom och dom älskar mig. Jesper är en kille som har börjat jobba och snart har fast jobb, han är helt underbar t o m mamma gillar honom. Han lämnar mig aldrig, han vill alltid att jag ska ha det bästa, och vi har det så underbart tillsammans. Han varken snusar, röker eller dricker (dricker ibland på någon fest bara), han har körkort. Han har allt. Jag älskar honom. Nu har jag bott hos mamma i ungefär ett halvt år och det är ett helvete, jag får dela rum med min bror och min andra bror sover i mammas rum. Mamma vill/orkar/tål inte och vet inte hur man hanterar en tonåring. Mammas sambo är äcklig och dum, han berättar privata saker om deras relation tex att mamma säger såhär ibland när dom gör det, han sov över hos henne på ett hotell, hon åt piller och lite annat, han bryr sig bara om pengar (det ända han snackar om) och han uppfostrar sin som som ett helvete, han ger honom allt han vill ha han är jättefel uppfostrad. T o m jag skulle ha gjort bättre än honom. Och nu är det så att mamma hotade mig att ringa till socialen för att hon inte vill ha mig längre, för att hon tror att det ända jag bryr mig om är min kille och det är inte sant men hon lyssnar bara på sin kille inte på mig. Jag kom hit för henne. Jag vill inte att hon ringer socialen för att jag vet inte vad dom kan göra. Det som sårar mig mest är att hon vill lämna mig igen för 2:a gången utan mamma och inte inte ens försöker lära sig hur man tar hand om en tjej tonåring. Hon och hennes kille beter sig som barn. Om jag och mamma bråkar så är det alltid jag som måste komma fram och snacka för annars snackar vi inte på evigheter. Hon vill aldrig fråga något om skolan eller ingenting. Och hon vågar inte snacka, hon smsar mig när alla vi är hemma när vi bråkar, det är riktigt barnsligt, hon är en mamma och hon måste beté sig som en. Igår sa hon att jag gör hennes liv omöjligt så hon ska också göra mitt omöjligt. Min fråga är om min kille skaffar sig en lägenhet som han kan bo i, kan jag flytta in med honom även om hon inte vill? Jag vill inte bo hos några som inte vill ha mig eller ignorerar mig, jag har fått nog av det i 11 år. Jag vet att jag som 16 år kan skriva in mig vart jag vill, men om jag flyttar in hos honom eller in hos honom och hans familj vad händer om hon ringer polisen eller socialen? Vad kan dom göra? Jag kommer ju ändå bo hos några som älskar mig och behandlar mig väl, inget fel med det. Eller kan man få hjälp med att få en egen lägenhet? Jag klarar mig själv, jag har varit ensam hemma när jag var 15 år och faster va i spanien i 3,5 veckor och jag klarade mig med maten, säkerheten, städning och mig själv perfekt! Nu behöver jag hjälp det här påverkar mitt skolarbete jättemycket, vill inte att socialen ska ta hand om mig och vill inte bo kvar här längre. Det är ingenting fel på mig ens, jag är inte drogmissbrukare eller en flicka med problem så jag borde få lite hjälp…. Ursäkta för lång text och lite fel i den men jag måste få hjälp, sitter och gråter är desperat.

---

SVAR

Hej!

Det låter som en besvärlig situation för dig.

Du verkar också rädd för socialen. Men det är faktiskt dig de ska och kan hjälpa i ett sådant här läge. Jag tycker att du kan pröva att vända dig till dom. Om det känns som ett stort steg kan du ju börja med att vända dig till din närmaste ungdomsmottagning UMO. De finns också på nätet och du kan gå dit och prata. Det låter som du behöver stöd och hjälp i din situation. De på UMO kanske kan hjälpa dig med din situation.

Lycka till

Ulf