Jag mår så otroligt dåligt, såpass mycket att jag knappt fattar det själv. Ingen märker ens att jag mår såhär. Förlåt om jag kommer skriva mycket men jag måste berätta mycket satt du ska kunna förstå. När jag gick i 8:an blev jag tvingad till BUP för jag hade ätstörningar. Jag mådde bara sämre av att behöva gå dit, klä av mig, ställa mig på en våg och väga mig. Sedan skulle man också tvingas prata om hur mycket man gått upp/ned samtidigt som mamma och pappa satt bredvid och skämdes för att jag inte kunde äta. Min mamma grät varje kväll. Det gick såpass långt att jag nästan blev inlagd. Fråga mig inte hur men jag lyckades ta mig bort från BUP. Under tiden jag gick dit brukade lärarna snacka med mina kompisar om mig och sedan säga att mina kompisar inte fick berätta någonting för mig, de snacka en hel del skit! Lärarna har fortfarande inte bett mig om ursäkt, de tror väl inte jag vet. Nu förstår du säkert varför jag inte har något förtroende för de. Jag började må bättre och bättre men blev aldrig helt bra liksom. När 9:an började kände jag en enorm ångest, stress och sorgsenhet. Jag tror jag är deprimerad men jag har inte fått någon diagnos. Nuförtiden skär jag mig själv ibland med min pappas rakblad. Få vet om det. Jag fick kontakt med en kille via internet och berättade allt för honom och det är inte alls likt mig, jag är aldrig öppen för någon utan helt tvärtom. Han, kändes det som, hjälpte mig att må bättre ett tag. Han frågade tillochmed mig om jag var deprimerad eller om det var ADD (jag ska göra en utredning senare till våren om det). Men han var liksom skum. Varje morgon skrev han god morgon, varje kväll skrev han godnatt, han påstod att jag var den mest intressanta han någonsin träffat, att han var kär i mig, att jag var fin och senare skrev han att han var kåt på mig. Han ställde många gånger frågor som ”Har du testat att onanera?” eller ”Tar du någonsin på dig själv?” och frågade mig varför jag har kläder på mig när jag skär mig. Jag berättade det för en som ”leder” hemsidan vi träffades på och han skrev att killen var ett äckel och bara ville en sak. Han uppmanade mig att sluta skriva till honom och det gjorde jag då. Hela den kvällen grät jag. Jag saknar att ha någon jag kan berätta allting för! Jag börjar tänka att han kanske talade sanning och gillade mig men jag kan inte skriva till honom, då skulle jag vara svag! Jag gråter och tänker på honom. Han messar mig och frågar vad han har gjort, hur jag mår, varför jag inte svarar och när han någonsin har ljugit för mig men jag har inte svarat. Ingenting är bra, detta är inte allt. Senare kontaktade en man mig. Han är 40. Vi började skriva till varandra, han har en del bra argument och åsikter. Han vill träffa mig och ”hjälpa mig” genom att göra snuskiga och sköna saker med mig. Enligt honom är jag underbar och verkligen söt. Jag fick veta att han har sambo och barn men tydligen har han och hon inget sexliv direkt satt jag kan inte förstöra något om jag ligger med honom. Jag vill att han ska göra snuskiga och sköna saker med mig och jag förstår att det verkar helt fel att låta honom göra allt på mig men jag är helt borta. Han längtar så tills jag kommer till stan och han kan få hålla på med mig. Jag vet att han inte bryr sig om mig. Allt han frågar är ”Hur lång är du?”, ”Hur mycket väger du?”, ”Var kommer du bo?” och sådant. Jag skrev att jag är känslig när det gäller vikt eftersom jag har haft Anorexia men han brydde sig inte. Han loggade ut ett tag för att han inte ville att hans tjej skulle se att vi snackade. Du verkar underbar, du är verkligen smart, du är verkligen söt, jag gillar dig, har han bla skrivit. Han vill göra 69:an med mig, det är det jag vet. Var vi skulle vara vet jag inte. Han loggar ofta in och ser om jag är online. Ibland vill jag låta honom ta min oskuld, ibland inte, oftast vill jag det… Jag vet inte vad jag ska göra! Jag förstår att jag inte mår bra men jag litar inte på någon! De skulle tro att jag var en fara för mig själv och anmäla mig till BUP och kanske tom lägga in mig. Mina föräldrar skulle bli så ledsna. Jag är galen, en riktig problemmakerska! Jag skiter i att gubben bara vill ligga med mig, jag känner inga kärlekskänslor för honom heller. Den personen jag gillar är den vackraste jag någonsin sett men jag kan inte träffa honom förens jag börjar i gymnasiet men då ska han få veta hur vacker han är! Vid sidan om har jag också andra problem som tex koncentrationssvårigheter, problem med humöret (blir lätt irriterad, otroligt arg, otroligt ledsen, otroligt glad och de svänger hela tiden), jag är rädd för att bli lämnad, tvångstankar, svårt i relationer (kan hata och sedan älska någon och tvärtom), tomhet, vet inte vem jag är, alltid trött, mm. Flera saker tyder på tex ADD men jag har inte gjort någon utredning än. Snälla hjälp mig, jag vet inte vad jag ska göra!!!

---

SVAR

Av det du beskriver låter det som att du har gått igenom många tuffa år i ditt liv även fast du är så ung och du har stött på personer du inte riktigt kunnat lita på. Det gör det svårt att lita på nya människor så klart och det är tungt att ta sig ur mörka perioder ensam. Jag tycker att du verkar vara en klok person som är öppen med hur du känner och medveten om att saker inte står helt rätt till. Du vill finna hjälp och du vill komma vidare, det är en bra början. Det finns hjälp att få och du ska inte behöva må som du gör. Jag tycker absolut att du behöver ta tag i din situation och prata med någon vuxen, kanske finns det någon du kan anförtro dig till? Att skära sig är verkligen något som man behöver hjälp med att komma ur så ta tag i det nu. 

Vad gäller mannen du har kontakt med så tycker jag att du ska avsluta den kontakten helt. Ibland är det lätt att dras med av andra personers smickrande ord men jag tror att det finns många andra människor där ute som kan ge dig värme och kärlek och som inte gömmer sig bakom ett namn på internet och dessutom går bakom ryggen på sin fru.

Vi på TILIA finns här precis för dig och om du vill, kika in på vår hemsida och läs mer . Där kan du även chatta med någon av oss varje kväll mellan 21–22.30 om du vill bolla mer eller få råd och stöd i hur du kan gå vidare för att få hjälp där du bor. Vi har ingen anmälningsplikt utan finns här som medmänniskor. Gå till www.foreningentilia.se

Kram och ta hand om dig <3