Jag har börjat tappa kontrollen över mitt liv tror jag, det senaste året har det bara gått utför. Jag dricker ganska ofta, ensam, för att jag inte står ut med verkligheten. Jag går 4e året på gymnasiet och skolan går åt helvete och det är många dagar som jag inte ens orkar gå dit för att jag mår så dåligt, men inte på grund av alkoholen. Dom senaste månaderna har jag börjat ta benzo också, jag ser mig inte som beroende egentligen för jag tar det inte så ofta, men samtidigt känner jag att jag bara flyttar mina egna gränser hela tiden. Förut skulle jag aldrig ens komma på att ta några droger överhuvudtaget.. Men står som sagt inte ut med livet längre och det är skönt att fly från sig själv ibland, det är väl därför jag håller på. Jag går till en psykolog för att bearbeta saker som jag har varit med när jag växte upp. Men hon vet ingenting om alkoholen eller drogerna och jag vet inte om jag vill berätta det heller. Dels för att jag inte vet vad som kommer hända då? Tänker på polis och sånt. Och dels för att jag vill kunna fortsätta med det, för det känns som det är min enda utväg för det finns inget annat som har hjälpt mig under alla dom åren jag har mått dåligt. Och sen har jag inget hopp för framtiden, det enda jag kan se mig själv som i framtiden är död eller hemlös pundare. Vet inte riktigt vad jag ville få ut av att skriva till dig men jag har ingen annan jag kan vända mig till just nu, har ingen bra relation med familjen heller så ja..jag vet bara inte vad jag ska göra med mitt liv…

---

SVAR

Hej

Tack för ditt brev. Bra att du tog dig tid och skrev.

Jag rekommenderar starkt att du berättar för din psykolog om dina drogvanor. Jag har aldrig träffat en psykolog som gått till polisen med en klient som sökt hjälp.

Just det här andra du skriver är insiktsfullt. Du vill inte berätta för att du vill kunna fortsätta. DET är problemet. Vill du ta tag i det på riktigt måste du vara sann mot dig själv. Det är allvarligt att lura andra. Men lurar du dig själv kan det bli katastrof.

Om du berättar kan din Psykolog säkert hitta väger för dig att ta itu med problemet. Det finns starka skäl till att sluta med bensodiazepinerna. Det är starka saker och det kan tom vara så att du kan behöva hjälp med att trappa ner dem om du gått länge på dom. Det kan vara riskabelt att sluta tvärt då det kan leda till s.k. "benz dille" Dilerium som är hemskt att få.

Dessutom påstår jag att din bearbetning blir kraftigt lidande då vi vet att bensodiazepiner tar udden av det du kanske behöver mest i bearbetning: Känna.

När du ska bearbeta saker som hänt när du var liten kan du behöva känna, sätta ord på känslor och få stöd i det från psykologen. Våra känslor hjälper oss att förstå vad vi behöver eller hade ha behövt. Tröst, att få bli arg, ledsen, bli hedrad och firad etc etc.

Jag hoppas att du tar till dig av det jag skriver. Dina rader gör mig oroad.

Det finns hjälp att få men du måste ta steget att öppet och ärligt berätta om dina bekymmer.

Lycka till

Ersta Uffe