Hej, Jag är en kille som de flesta andra på många sett men har lite problem. Jag känner ångest och är deprimerad. Jag är alltid själv, utanför skolan är jag alltid själv, jag är ganska tystlåten men inget överdrivet, försöker vara social men min depression kommer i vågor. speciellt inför helger och vissa högtider. Jag känner en otrolig längtan efter andra människor fast jag vet att jag kommer att vara själv. Längtar bara efter någon att prata med som förstår mig. När det nalkas helg pratar de andra i skolan om allt de ska göra, festa osv. Men jag vet att jag kommer att vara själv. Jag blir aldrig medbjuden. Jag försöker med allt, jag frågar ofta de andra i klassen om vi sak hitta på nått. Men de kommer bara med halvdåliga bortförklaringar som jag lärt mig att genomskåda så det slutar alltid med att jag är hemma själv. Jag har försökt att bryta mitt mönster som att börja gymma, ta kontakt med folk på sociala medier, allt för att träffa människor. Men det känns som att de ignorerar mig. Att jag bara är en bakrundsroll i någon annans film. känner ångest efter allt som jag testat men inget hjälper. Jag har till och med testat att MEDITERA!! för att få ångesten ur skallen på mig. Det är svårt att förklara men när depressionen kommer rinner tårarna på mig och jag längtar bara bort. Tröstar mig med att intala mig själv att det kommer bli bättre, men när månaderna går och åren går och fortfarande ingen skillnad känner jag hopplöshet. Jag försöker verkligen med allt jag kan komma på men i slutet av dagen sitter jag ändå själv. Förr hade jag inget emot att vara själv, tvärtom så gillade jag det men nu har det gått för långt. Funderar på att ta tabletter mot depression men vill inte riskera att hamna i missbruk så ofta som skulle jag behöva ta det. Ville bara skriva av mig eftersom jag just nu befinner mig i en depressionsvåg. Har aldrig pratat om detta med någon annan utan torkat tårarna och knyter näven i fickan och intalar mig att jag ska glömma allt och att jag bara inbillar mig. Har haft en jobbig uppväxt med en pappa som omkom i en bilolycka en syster som haft cancer och mycket annat. Under 7 års tid har 6 personer som stod mig mycket nära och jag älskat dött, både familjemedlemmar men även vänner som omkommit. Behöver hjälp, kanske bara några vänliga ord eller någon som för första gången lyssnar på mig och förstår hur jag känner. Orkar snart inte med det här längre. Snälla säg bara inte att snart kommer det att bli bättre, snart kommer jag hitta någon. Har det inte blivit bättre på alla dessa år känns de orden meningslösa och gör att jag känner ännu mera längtan. Orkar inte längre vänta på något som känns så otroligt långt borta. Förlåt att det blev lite långt ville bara skriva av mig. Tacksam för svar.

---

SVAR

Hej Tack för dittbrev. Det låter som om du har det riktigt jobbigt! Jag rekommenderar att du omgående tar kontakt med någon ungdomsmottagning, skolkurator eller liknande. Du behöver ju någon att prata med. En som kan och förstår sig på sorg och relationer. Om du vill kan du ringa till mig så kan jag hjälpa dig att hitta någon bra på orten där du bor att prata med. Mitt nr finns på www.erstavandpunkten.se mvh Ulf