Jag vet inte var jag ska börja, men… Mamma är stressad över allting och jobbar över nästan varje dag, så jag gör alltid min mat själv om inte pappa gör något (han bor i källaren för att det är kaos här uppe). Syrran skiter i skolan och har F-varning i många ämnen. När mamma är hemma sitter hon mest med syrran och pluggar, så jag får nästan aldrig kontakt med henne. När hon väl pratar med mig så känns hon så otroligt överdriven av sig, tjuter ”Vad duktig du är, stumpan!” när jag tar hand om disken (någon måste göra det…). Eller det kanske bara är jag. Jag är inte den som älskar beröm, men det känns som att hon bara krystat sig ur det. Brorsan är ett monster. Han är högljudd, snor, ljuger, manipulerar och trakasserar oss andra. Hans ADHD och asperger är ingen ursäkt tycker jag, han är verkligen genomvidrig. Speciellt mot mig. Ibland när han varit riktigt elak har jag fått raseriutbrott, vilket är väldigt obehagligt. Jag är en otroligt lugn tjej egentligen, det är inte alls likt mig. Det är som om jag blir en annan person… Och inte mer med det. Nu har jag, som pappa, slutat delta i middagar m.m för att jag kan inte vara i hans omgivning. Jag blir stel, tappar aptiten och kan inte vara där. Det är synd, jag uppfattas som en bitter person eftersom jag knappt är med. Men det är smällar man får ta antar jag… Pappa är den enda som förstår mig. Vi båda är väldigt lika. Han är som att prata med sig själv, fast i en annan skepnad. Går ner till källaren nästan varje dag, oavsett om jag har något roligt att berätta eller är förtvivlad och tycker allt är skit (som nu). Han bröt ryggen när han var 23 på sin arbetsplats, så han har inget jobb och är förtidspensionär. Därför finns han nästan alltid där när man behöver honom. Nästan. Jag trivs inte hemma, och inte heller skolan. Skolan känns som ett koncentrationsläger där man räknar mattetal dag ut och dag in med folk man knappt känner. Man lever i en bubbla, en låtsasvärld… En låtsasvärld med folk man inte ens gillar. Jag har tappat räkningen hur många gånger jag suttit själv i matsalen eller inte fått tag i någon när man ska jobba två och två. Jag har förlorat alla mina kompisar, om man varken är nörd eller fjortis finns man inte. Jag hoppas högstadiet tar slut snart och man kan hitta likasinnade på gymnasiet. Hela kommunen är skit om jag ska vara ärlig. Allt fint har rivits ner och blivit antingen höghus eller funkisvillor och det börjar bli en storstad. En äcklig en, där rikisarna lever i granne med gettona och är übersegregerat. Det är som att mina barndomsminnen börjar domna bort här år efter år. Jag längtar efter när jag blir vuxen. Då får jag bestämma över mig själv och ta mina egna beslut, precis som jag vill ha det. Då ska jag flytta miltals bort till en stuga på landet där jag ska börja om på ”ruta 1”. Tack för att du orkade läsa den här tusensidorsromanen. Jag hoppas du hängde med. Typ. Det känns så skönt att skriva av sig, speciellt när man är trött på allting.

---

SVAR

Hej! Tack för din fråga! Det låter som att du har det tufft och jag förstår att det känns tungt. Men det finns en väg ut även om det kanske inte känns så just nu. Du är väldigt modig som vågar skriva så öppenhjärtigt om din situation och dina känslor! Högstadiet är en tid som ofta är väldigt tungt för många precis som du beskriver, även om det inte alltid syns utåt. Trots att du har det tufft så hör jag en mycket klok person som reflekterar över sig själv och livet på ett moget sätt! Kan du prata med din pappa om hur det är hemma? Vad säger han om situationen? Skulle det vara möjligt för dig att sätta dig ner i lugn och ro med honom och berätta hur du känner och sedan ta hjälp av honom med att prata med din mamma? Kanske finns det någon elevhälsovård på skolan där du går eller en ungdomsmottagning i kommunen? Ibland kan det vara skönt att prata med någon utanför familjen. De kan råda dig vidare i hur du kan göra för att må bättre och vilka alternativ som finns i just er kommun. Du har rätt att må bra och få hjälp och stöd i det här! Jag vill också tipsa dig om föreningen Tilia www.foreningentila.se de har chatt som är öppen varje dag dit man kanLOGGA IN anonymt bara för att prata av sig när man känner sig nere eller få svar på frågor. Varma styrkehälsningar Bonnie