Hej, jag är en tjej 12 år. Min mormor har fått alzheimers… Eller har haft det i fem år. Hon är ung, 69 år gammal. Det är väldigt jobbigt att se henne där hon bor nu, för morfar orkade (kunde) inte ta hand om henne mer så hon fick åka in på ett hem. Det är jätte jätte svårt att gå ut från det där hemmet utan tårar i ögonen, för mormor har alltid tagit hand om oss (hon gick tillsammans med morfar i pension tidigt) och hon sa alltid till min mamma att när Jag och min bror blir äldre så ska dom ta med oss ut på sina resor… Men det går inte nu för den där jävla sjukdomen kom ivägen!! Jag vill inte komma ihåg mormor som den zombien som inte såg vem jag var. Men min fråga är: Det gör så jävla ont när jag tänker på henne och jag börjar gråta om jag tänker för mycket på vad hon kunde ha blivigt och vem jag kunde ha fått lära känna. Hur gör jag för att inte bli så ledsen över henne? Alla kan liksom säga ”åh mormor kommer hem till mig idag och vi ska baka muffins!” För det kommer aldrig hända mig… Och jag vill inte att hon ska dö. Jag vill inte! Nu måste jag sluta innan jag drunknar i gråt. :,(

---

SVAR

Hej! 

Tack för din fråga, jag svarar bara på frågor om missbruk och att vara anhörig till personer med missbruksproblematik men jag vill tipsa dig om lite olika sidor där du kan titta in och få stöd och hjälp i din tuffa situation. De har sidor speciellt för anhöriga där man kan få prata med andra i liknande situationer och få stöd.

Det är: 

http://www.alzheimerforeningen.se/anhorig/

http://www.demensforbundet.se

http://www.hjarnfonden.se/om-hjarnan/diagnoser/alzheimers

http://www.demenscentrum.se

Massa styrkehälsningar!