jag kanske inte var så tydlig förlåt. jag känner igen mig i mycket av att det väldigt ofta är svart eller vitt. jag har ofta tankar om att världen skulle vara bättre utan mig och självmord och sånt men jag håller mig alltid kvar och tänker att det inte kommer lösa något. jag brukar ofta tänka på allt jag faktiskt har som vänner och en älskande familj. jag känner väldigt ofta när det ändrar i mitt humör. som den där veckan för vissa när man bara är hemma och inte vill göra något och bara ligga där och dö. eller när man väl bara vill ta tag i livet och leva fullt ut. det ändrar typ för mig minst 2 gånger om dagen. en enda tanke om separation får min panikslagen. eller om någon t.ex kramar en person jag gillar så betyder det att jag inte är viktig. det är svårt. men när humöret ändras så kraftigt och snabbt så vet man inte vart man ska ta vägen. detta händer just i skolan och man vill bara lägga sig ner och somna. det ända stället jag liksom känner mig säker på är hemma. där behöver jag inte bry mig om vad andra tycker om mig. allt blir okej när jag är hemma igen. simpla saker som att äta i matsalen blir svår. tänk om de tycker jag äter för mycket eller lite. de kanske kollar konstigt eller så. simpla saker som att gå och göra något man inte direkt gör varje dag kan vara svårt. de kanske tycker jag är konstig eller något. det är svårt att välja sida. du vill vara tyst men samtidigt prata. du vill älska alla samtidigt hata alla. du vill krama och va med dina vänner samtidigt komma bort från dem. det är som två personer i mig. jag har aldrig självskadat mig för det är ingen utväg. jag kan riva mina fingrar om det är panik men jag tycker inte det hjälper något med att skada mig. jag känner att jag har rätt inställning när det gäller sånt vilket är bra. jag har dock ingen bra självbild. jag tycker jag är ful och allt dåligt. kollar mig i spegeln och ser inte mig som andra ser mig utan lite mer av ett monster. det jag har bestämt mig för är att jag ska försöka fixa hjälp i skolan om det finns någon som hjälper där liksom psykolog eller så. men det som det gäller är att jag känner igen mig i borderline grejerna det ända som inte stämmer är att jag skadar mig eller är väldigt impulsiv. annars stämmer det. jag har läst bloggar av människor med borderline och jag känner igen mig en del. jag tycker jag har en bra inställning dock och sätter upp små ord på spegeln som gör mig glad. jag har älskande vänner och familj. och känner att jag kan ändras bara jag har lite stöd.

---

SVAR

Hej igen!

Det var ju lite tydligare beskrivning av din situation, som gjorde att jag fick en bättre bild. Men jag säger som förra gången, för att ta reda på om du verkligen har borderline så är det läkare/psykolog som får göra en utredning på dig. Det är något som inte går att bedöma såhär, men ja det finns en risk att du kan ha det. 

Jag tycker du ändå har kloka och vettiga tankar kring både självskador och en del kring självmord (att det inte är någon lösning). Du ser att du har saker/personer som är positiva i ditt liv, det är inte alla som varken har eller ser det. Det ska du vara stolt över. Klokt av dig att försöka hitta en psykolog! Det är aldrig bra att hålla dessa tankar inom sig. Försök hitta någon. Hör gärna av dig igen! Kämpa på!