Ett avsked

Ett avsked

Han tänker lämna dig. Visst hade du haft det på känn ett tag, du har sett hans vandrande blick. Du har ju hört honom hota med det här rätt länge nu, men ändå kommer det som en chock. Aldrig hade du trott att han faktiskt skulle stå där med väskan i hand, redo för avfärd. Skamsen erkänner du att du tagit hans ord som tomma hot. Hade du inte givit honom allt man någonsin skulle kunna önska sig? Inte för att vara sådan, men man skulle faktiskt kunna säga att det är du som har format honom till den han är idag. Du tog emot honom, liten och rädd, med öppen famn och förvandlade honom till den unge mannen som nu står rakryggad framför dig. Den vackra unge mannen med fräknar på näsan och med resväskan i hand. Han som nu ska lämna dig.

Visst känns det orättvist. Du hade ju räknat med några år till, kanske till och med för alltid. Ja, naivt som det nog kan tyckas så här i efterhand, hade du ändå stundtals trott att hans kärlek skulle vara för evigt. Av erfarenhet borde du ha vetat bättre, men logik och kärlek går sällan hand i hand. Han hade ju varit din så länge nu. Det kommer att känns tomt utan honom, det kommer det göra. För vem ska nu sicksacka sig fram bland caféer och barnvagnar på Rörstrandsgatan varje vardagsmorgon, för att komma fram rödmosig och alltid fem minuter försent till 4:ans buss mot Gullmarsplan? Vem ska nu ramla hem till lägenheten på Falugatan en fredagskväll i mitten av november och alldeles för berusad utbrista ”Jag älskar dig!”? Vem ska nu somna på tunnelbanan och vakna upp i Hagsätra, och sedan återberätta detta som den festligaste historien från detta decennium? Och vem ska klä på sig vinterrocken och ta staffliet under armen, för att måla av dig på Riddarholmen en solig februaridag bara för att ”du aldrig varit vackrare”?

Det är sådan han är. En impulsiv romantiker. En drömmare och en tidsoptimist. Du borde vetat att han aldrig skulle stanna hos dig. Kanske hade du vetat det också, men valt att förtränga det. Jag tror du gjorde rätt i det. Sådana som han är som dagsländor, de försvinner lika fort som de kommer. Därför gör man bäst i att njuta av den tid man får, även om det kan tyckas att den är alltför kort. Han är en rastlös själ och du har gjort allt i din makt för att hålla honom kvar, men er tid tillsammans är räknad. Ändå ljuger han inte när han säger att han alltid kommer att älska dig. Du är och förblir hans första kärlek och inget kan ändra på det.

Du minns er första soluppgång, hur en sömnig sommarsol reste sig över taken i Gamla stan och hur han log med hela ansiktet. Han var så söt, som ett barn på julafton. ”Titta, jag får gåshud, så vackert är det!” hade han sagt, ”så vacker är du”. Han hade kavlat upp skjortärmen för att visa, och mycket riktigt, huden därunder hade varit alldeles knottrig. Aldrig hade du älskat honom mer än i just den stunden. Kommer du någonsin att älska så igen? Det är lätt att bli nostalgisk. Så lätt att glömma att han bara är en i mängden, en i det växande antalet du avverkat. Det gör honom inte mindre speciell för det, alla har de gett dig något. Likväl som de alla har tagit ifrån dig. Det är en del av charmen, eller hur? Du älskar dem alla individuellt, men just nu känns det som om du aldrig älskat någon annan mer. ”Du kommer att glömma mig snart” säger han. Du fnyser. Alla lämnar de spår, så även han. På en parkbänk i Vasaparken, i gruset framför Solliden och så den där förbannade tavlan. Kanske kommer han tillbaka, tänker du. När han inser att gräset aldrig var grönare på andra sidan, när hans rastlösa själ äntligen fått ro. Kanske då. Du kommer inte låta din stolthet stå i vägen, nej, du kommer att ta honom tillbaka med öppna armar. Självklart kommer du att ta tillbaka honom.

Han tittar på klockan, tåget han ska med lämnar stationen om en kvart. Han harklar sig, bäst att runda av nu, avsked har aldrig varit hans starka sida. Han säger att du antagligen betytt mer än du  förstår, men att allting ändå måste ha sitt slut. Du önskar att han kunde sluta tala i klyschor, är det inte lite patetiskt? En vuxen man som sett för många Hugh Grant-filmer. Älskling, det finns en anledning till varför scenskolan inte ville ha dig, tänker du elakt. En viss osäkerhet lägger sig som en filt över hans axlar, tynger ner honom, får honom att stanna upp. Med darr på rösten säger han att ni kanske ses. Det låter mer som en fråga än ett påstående. Sedan går han, i hopp om att du inte ska se den stilla tår som rinner längs hans kind, men du ser ändå. Ja, du ser ändå och sedan är han borta. För alltid. Stockholm sörj honom inte, i sinom tid kommer han tillbaka, det gör de alltid. De kommer alltid tillbaka till dig.