Det som sker i skymningen

Det som sker i skymningen

Städer lever, och den som påstår något annat har fel.

Han har flytt orten. Han är trettiofyra, har bott på Söder hela sitt liv, men sommaren till ära har han placerat om sig själv på en varmare breddgradd. Det känns som om någon plockat upp honom med pincett och släppt ner honom här. Hela flygresan, hela processen känns avlägsen nu, där han svettas under gassande sol.

Det här är en ny plats. Den har konstruerats noggrant, ner till avståndet mellan palmerna i sina krukor. Han andas djupt, kisar ut över det vita poolområdet. Det är skillnad mellan en ort som byggts för att vagga solande turister och en stad som vuxit fram ett spretigt kvarter och en sliten nattklubb i taget. Som att jämföra en ansad trädgård med en urskog, en knähund med en varg. Ofta föredrar han det tama alternativet. (Om inte annat är det bekvämt. Han sträcker sig efter drinken på bordet bredvid.) Men det inger ingen respekt. Om något går fel på de konstgjorda platserna – en känslig planta, en ärftlig sjukdom – raserar allt.

Hemstaden är som ett snår. Den återhämtar sig, tänker han och sluter sina ögon.

Städer lever, och de andas.

Dagen, då pendeltåg och bussar rusar förbi, då människorna myllrar omkring och Stockholmsvattnet tindrar som älvors skratt, är stadens utandning. En djup suck.

Inandningen kommer när det skymmer. När befolkningen drar sig undan och stadens undersida tittar fram sänker sig mörker och tystnad och lönndom. Hela staden tyngs ner av och dallrar med oförutsedda möjligheter.

Staden själv vet lika lite om vad som händer i dess inre som en människa om avsikterna hos en enskild blodkropp. Men det är alltid något som rör sig där. Alltid något som ler.

En av dem är Kasper. Fast på sin sockel på Medborgarplatsen stängs han ute från såväl snabbmatsrestauranger som saluhall, men det rör honom inte i ryggen. Kasper räcker lång näsa åt alla och envar, ständigt gäckande, utan att välja sida. Allt han gör är att bevaka. Flina. Ansiktet, med sin spetsiga haka, krönt av en spetsig hatt, liknar en månskära.

I Fatbursparken står fragment av gamla gudar – Athena, Dionysos, Pan – som inte talar ett ord grekiska. Deras tomma bronsögon flimrar, anar att något är på väg.

Ovanför varsitt apotek sitter en uggla och en korp. När mörkret når botten, när klockor stannar, spöken vaknar, och den som vill titta kan se allt, sträcker de ut sina vingar och ger ifrån sig ett levande skri. De lösgör sig från de konstgjorda grenar där de vilar dag in och dag ut, och cirklar runt varandra uppe i skyn: två stora, gyllene fåglar, med fjäderdräkter av skimrande metall.

Djupt under jorden, på tunnelbanan, sitter en skuggig man. Han är på väg långt bort. Händerna är vikta i knät. Det är sent, folktomt, och om någon kliver på tittar man ner medan denne tyst passerar. Men hade någon kastat en extra blick på just den mannen hade man sett att sätets mönster syns genom hans kropp, att ögonen glöder egendomligt, och att hans vassa grin snarare liknar en råttas – någonting som bor i tunnlar under mark.

Det är bara en hemlös kvinna som ser. Utav respekt säger hon inget.

Mitt på ett cirkelrunt torg i Gamla stan står en kvinna som heter Morgon. I cirklar finns makt, och Morgon har sett torgets kanter lysa överjordiskt medan staden formulerar om sig själv. Någon dag tänker hon sträcka sig ut och röra vid ljuset. Men hon förblir stående, på ena knät som om hon ska häva sig upp och springa, ansiktet öppet och förväntansfullt.

När gryningen kysser stadens torn är det ett annat Stockholm som vaknar. En ny stad sträcker på sig, gäspar, och andas ut. Det händer inte varje kväll, men oftare än de som besöker staden, som återvänder till sina platser, skulle kunna föreställa sig. Det som sker i skymningen ser till att inget varar för evigt.

Ovanför ett par apotek har en korp och en uggla bytt plats. Oavsett vem man frågade skulle det vara svårt att säga att det inte alltid varit så.

Han vaknar i sin solstol. Hela kroppen rycker till.

Precis som biskoparnas blod sögs upp av marken när Stockholms blodbad flöt, absorberar varje människa lite av sin stad. En förnimmelse leker i utkanten av hans sinne. Någonting om varelser under jorden och inuti husfasader som vrider sig runt, förändras, och slår sig ner igen. Om gyllene fjädrar som dalar ner från skyn. Om ett ansikte som en månskära, som flinar och som minns allt.

Han lägger en hand över sina ögon. Två veckor tills han åker hem.

Städer lever. Förändras. Förändrar oss.