user-image
Okänd
Tjej ,17 år

Hej, Jag har homosexualitet ocd och har haft det i snart ett år. Hocd betyder ju att man är heterosexuell men en röst i en säger att man är homosexuell, även fast att man aldrig skulle göra något med samma kön. Vill så klart tillägga att jag inte har något emot homosexuella bara att jag inte själv känner mig som det. Ocd är ju en diagnos där man tvekar väldigt mycket men trots det är jag väldigt säker på att det är ocd. Självklart finns det väldigt ofta stunder där mina tankar och fantasier känns som verklighet, som att det verkligen är riktiga. Har jobbat väldigt mycket med tankarna och de första månaderna kunde jag behärska dem ganska bra och de kom bara när jag var själv med mina tankar. Höll fortfarande på med killar och älskade det. Men efter ett tag så påverkar till slut tankarna verkligheten och kan inte gå en timme utan att ha 50 olika tankar om homosexualitet. Även i skolan, när jag tränar, umgås med vänner, umgås med killar osv. Och till det som jag tycker är jobbigast. Jag skäms, jag skäms så starkt. Jag kan inte berätta det för min familj trots att jag gråter mig till sängs varje natt, jag mår fruktansvärt. Och tankarna bara kommer hela tiden, utan att jag vill. Jag och min familj är väldigt nära och jag har alltid berättat allt för dem så när jag inte gör det nu känner jag mig distanserad och får klagomål på att jag är irriterad osv. Jag känner mig inte som mig själv och har ofta perioder där jag tror jag är i koma för det känns så overkligt. SNÄLLA HJÄLP MIG!! Hur ska jag gå tillväga, vill inte söka hjälp utan att mina föräldrar vet det för det känns fel. Och hur skulle jag kunna berätta det? Vill ju inte att de ska tro att jag är homosexuell, för diagnosen är ju ganska ovanlig och många har ingen som helst kunskap om den. HJÄLP!


SVAR

Hej

Jag vet inte om du har hunnit söka hjälp eller vågat prata med din familj än men om inte så kommer några råd här. 

Till att börja med tänker jag på din familj. Vad är det som gör att du inte vågar berätta? Du säger att ni är nära men är du ändå rädd att de ska bli arga och stöta bort dig? Har de gjort det förut när du berättat något som inte är normativt i din familj? Ofta är vi mer oroliga innan vi berättar det som plågar oss och det brukar nästan alltid kännas bra efteråt. Jag känner ju inte din familj så det är inget jag kan garantera men skam är mycket obehagligt att bära och när vi berättar om skamliga rädslor brukar de släppa. Just det att människor lyssnar och finns kvar, normaliserar våra tankar och synen på oss själva. Det är synen på mig själv och den jag är, som är skammens grund, till skillnad mot skuld som handlar om det vi har gjort. Då blir den extra stor om vi tror att andra har tankar om oss, tankar de kanske inte har eller som man kan förklara om man bara pratar med varandra. 

Jag tycker även att du ska prata med någon annan professionell om det här. Antingen på RFSU (Riksförbundet för sexuell upplysning) där de är proffs på sexualitet och könsidentitet eller UMO (Ungdomsmottagningen) som arbetar med allt som rör att vara ung - t ex familj, skola, vänskap, sexualitet... Titta lite på deras hemsidor först, kanske du hittar svar på några av dina frågor där. Sen kan du ta kontakt med dem, kanske få enskilt stöd eller ingå i en grupp som har liknande tankar eller oro. Det är alltid skönt att dela tankar med de som förstår en lite extra. 

RFSU: https://www.rfsu.se/sex-och-relationer/for-dig-som-undrar/sex-genom-livet/sex-och-unga-vuxna/

UMO: https://www.umo.se/sex/olika-satt-att-ha-sex/

Varma hälsningar och lycka till, Maria


Visningar : 393