På fall för Stockholm

På fall för Stockholm

Jag sprang in genom dörrarna till idrottscentrumet. Varm och utmattad letade jag efter hallen mitt lag tränade i för dagen. När jag hörde de studsande bollarna utanför en dörr som såg bekant ut misstänkte jag att jag hade kommit rätt, vilket jag inte hade. Jag öppnade dörrarna och blev stillastående. Laget som tränade i salen var inte Tjejer, 18 utan snarare Killar, 18 i rullstolar. ”Vill du något eller?” hörde jag en röst säga. Jag insåg att jag hade stått och stirrat ett tag. ”Fel sal” mumlade jag bara och vände om.

Nästa morgon befann jag mig på Humlegårdens basketplan och övade skott. Det var meningen att min lagkamrat Brianna skulle träffat mig här för tio minuter sedan. ”Är det okej om jag tar andra korgen?” Jag kollade upp men fick sänka blicken. Vill-du-något-eller-killen var framför mig, sittande i sin rullstol med en basketboll i knät. Jag hade inte lagt märke till det igår (kanske för att jag fick så bråttom att gå ur salen) men med sina bruna ögon och mörkblonda hår var han otroligt söt. ”Absolut”, svarade jag. Fem minuter senare kom ett sms från Brianna som förklarade att hon inte kunde komma. Jag skulle precis packa ihop mina saker och gå när jag fick en idé. Jag gick över till andra planhalvan. ”Du vet hur du så glatt undrade vad jag ville igår?” började jag. Han vände sig mot mig. ”Det var inte meningen att låta sur, det är bara lite irriterande när folk stirrar som om vi vore aliens istället för att komma fram och prata med oss. Vi är av samma art vet du.” Jag log. ”Jag ska försöka komma ihåg det. Hur som helst, vill du köra match på en korg?” Han såg skeptisk ut. ”Är du säker på att du vill det?” Jag blev ställd. ”Vadå, för att du sitter i rullstol?” Jag ångrade mina ord sekunden han släppte sin basketboll och rullade fram till mig. ”Nej. För att jag är grym.” Han slog bort min boll ur mitt grepp och innan jag hann blinka var han på väg att sätta sitt första mål. ”Fusk!” sa jag och sprang efter för att försvara.

Tjugo svettiga minuter senare hade jag fått banan sopad av vill-du-något-eller-killen även känd som Alex och vi var på väg ut ur Humlegården. ”Så vad är dina planer efter du gått ut ditt sista år?” frågade han. Jag berättade om mina drömmar att få ett stipendium till en basketskola i USA och så småningom spela i WNBA. Alex rynkade på ögonbrynen. ”Förstår inte varför någon skulle vilja flytta från Stockholm. Det är ju underbart här.” ”Nja, Stockholm är helt okej” svarade jag. Konsekvenserna av det svaret blev en hel vecka fylld av utflykter och promenader. Alex var fast besluten om att få mig att se allt det huvudstaden hade att erbjuda. Jag måste medge att det först kändes konstigt att gå medan han rullade fram vid min sida. ”Eh, om du blir trött i armarna kan jag … köra dig” erbjöd jag en dag. Underbart. Det där lät precis lika konstigt som det gjorde i mitt huvud. ”Tack men du vet, har man gjort det här ett tag har man byggt upp musklerna för det. Det finns en förklaring till min otroliga baskettalang” sa han och spände musklerna. Jag himlade med ögonen. ”Blygsamt Alex.” En annan sak som kändes märkligt var att ha så många blickar på sig, jag förstod verkligen varför han inte uppskattade mitt stirrande första gången vi sågs. Jag blev så irriterad på hur folk stirrade på oss och framförallt på stolen, vilket jag tror att Alex märkte eftersom han en dag sa: ”Olivia, om vi ska fortsätta spendera tid med varandra får du faktiskt lära dig att ignorera blickarna”. Han var väl antagligen van vid de långa blickarna och det skulle jag också bli tvungen att vara eftersom sanningen var den att jag verkligen ville spendera mer tid med honom. ”Du har rätt, förlåt” suckade jag. Han gav mig en varm blick och sa: ”Lugnt. Du är ganska söt när du är irriterad, vet du det?”

Glass i Vasaparken, promenader vid vattnet på Söder, fotbollsmatcher på Stockholms stadion och picknick i Hagaparken var bara några av aktiviteterna vi hade hunnit med efter en vecka. Nu var det söndag och vi satt på en filt uppe på Skinnarviksberget vid Zinkensdamm. Den svindlande utsikten var helt fantastisk, man kunde se ända bort till Kungsholmen och Stadshuset från platsen. Alex hade verkligen lyckats få mig att falla för Stockholms skönhet och Stockholm var inte den enda jag hade fallit för.