Hej! Jag vet inte om det här är en egentlig fråga. Jag känner helt enkelt att jag behöver få skriva av mig. Vad ska jag säga? Den här Coronaskiten är hemsk! Det är verkligen inte meningen att låta pessimistisk och jag vill inte dra ner på andras humör, men jag känner mig helt slutkörd. Jag har Autism, så redan har jag väldiga problem med förändring. Sedan var jag allvarligt sjuk mellan 2013-2019 i en sjukdom som förändrade hela min hjärna och angrep den del av hjärnan som påverkar ens känslor. Jag fick en massa anfall som inte syntes på utsidan, men jag blev bara sjukare och sjukare. Jag kunde fysiskt känna hur min hjärna arbetade och bröts ned. Förra året fick vi veta att jag faktiskt var sjuk. Jag fick då börja på en medicin. Den är helt fantastisk, förutom en detalj. En av bieffekterna är att man slungas in i en obotlig, olidlig depression. Den sker för att hjärnan då måste vänja sig vid medicinen då den angriper hjärnan. För mig varade den depressionen hela sommarlovet. Jag låg bara på mitt rum och kunde knappt röra på mig. I alla fall, efter sommaren så började jag gymnasiet och hade blivit helt frisk. Det var dock stora förändringar. Ny skola och ”ny hjärna” Jag försökte verkligen vänja mig och försökte hålla en god ton, men så kommer det här med Corona. Mina föräldrar är i riskgruppen också, så jag har knappt fått gå förbi en enda människa på mer än två månader. Jag har även så kallad klassisk betingning vad det gäller mitt hus då den där depressionsperioden var rätt så traumatisk. Jag mår därför dåligt av att vara i mitt hus. Nu är jag lite fängslad. Jag kan prata med mina föräldrar. Har en fantastisk lärare som jag kan snacka med. Jag pratar med kuratorn. Har försökt att chatta med T.ex. Tjejjouren, Jourhavande kompis, Tilia osv. Just nu känner jag mig väldigt ensam. Har inte riktigt vänner som bryr sig om mig. Jag gör för övrigt allt jag kan för att ”Överleva” och ta mig igenom den här situationen. Jag skulle vilja dela med mig av två citat jag själv skapat. ”Ibland blir man trött på att överleva. Man vill helt enkelt få börja leva istället” Med det syftar jag på att jag bara får problem efter problem som jag måste kämpa mig igenom. Jag får aldrig någon tid att njuta av livet. Jag lyssnar på musik, håller på med intressen, peppar andra, är rätt så öppen men försöker inte dra ner andra såklart. Det känns bara lite tröttsamt helt enkelt. Eller rätt så mycket. Jag har ett till citat som jag själv skrivit. ”Jag är trött på att behöva leva mitt liv genom hopp för morgondagen” Med det menar jag när man alltid hör saker som ”Det kommer bli bättre.” Ja du…Inte meningen att låta sur, men jag är 16 år gammal och har hört den exakta meningen kanske varje dag i fjorton år! Förlåt för det här löjligt långa meddelandet. Jag är bara rätt så trött just nu. Jag har verkligen satsat och gjort allt jag kan tänka på. Förresten, jag läste några av dina gamla svar. Tycker du verkar rolig. Humoristisk liksom! Hoppas du har det bra i alla fall! :)

---

SVAR

Hej!
Vilken skön stil du har =). Säger det först för det var faktiskt min första tanke. Men ärligt låter det riktigt jobbigt. Och det är inget krav att fråga här och jag tror helt ärligt att det kan vara befriande för många att höra någon säga att det ÄR en jävla coronaskit. Det är liksom inte så att det drar ner mig heller. Det känns som: Ja! Det är en sån jävla skit! Jag kan inte krama min mamma och pappa som jag älskar så mycket. Bara det gör mig arg! 

Du har haft det väldigt tufft! Hela livet är ju förändring så när det är jobbigt är man in for a rough ride. Du är antagligen dock extremt väl utrustad för att orka med det. Om det låter det minsta uppmuntrande?

Du tar ju tag i allt på massa bra sätt, pratar med proffs och så vidare. Men det är svårt att ersätta vänner. Det måste jag erkänna. Jag har själv också haft det ganska tunt med vänner i perioder och med vänner är det ju inte så mycket att prata om problem kanske "bara" att känna sig gillad och snacka om annat och mer slippa tänka på jobbiga grejer. Ringer man till nån jour eller pratar med kurator så är det ofast just problemen man pratar om. Kan bli tjatigt för hjärnan att älta det jobbiga. 

Dina citat är grymma! Om det går att se överlevnaden som ett liv så är det nog det som måste göras. Men det är ju också rimligt att få hoppas på att saker förändras till det bättre. Saker slutar hindra en från att göra det man vill eller slutar hindra en från att känna som man vill känna. Eller hur? Jag har tänkt rätt mycket nu under coronatime att det är dumt att sätta saker på paus. Många vänner som liksom växlar bort det mesta och slappar och väntar på att det ska gå över. Jag tänker att det är mer rimligt att acceptera läget, göra det bästa av det som i att: Vilken slags liv kan jag leva just nu? eller Hur kan jag leva mitt liv nu på bästa sätt? Låter så präktigt...förlåt :/ Lite som Det kommer bli bättre :) Inte meningen att vara en av de där människorna. Dock är jag rätt övertygad om att det blir bättre men det hjälper ju såklart inte så värst mycket just nu eller hur? 

Jag har tagit tid på mig att svara dig för jag försöker komma på om jag kan ge dig något som verkligen skulle göra saker annorlunda för dig. Jag har inte kommit på något men ville iaf vara extra noga med mitt svar. Skulle du förresten kunna tänka dig att fortsätta skriva till mig? Hade varit fint att höra mer om dig och ditt liv och hur saker går under denna jävla coronakris som bara nöter på oss. Hade tyckt det var roligt. 

Tack för att du säger att du gillar mina svar! Det gjorde mig så löjligt glad så jag skröt för mina kollegor. "Kolla här! Jag är visst rolig!" Haha, sånt betyder mycket för mig. 

Hör av dig! <3