Hej. Jag har precis börjat gymnasiet och har gått i ungefär en och en halv vecka. Sen dag ett har jag verkligen kämpat med att ta fram min sociala sida och jag har pratat och försökt lära känna klassen. Alla är verkligen jättesnälla men jag känner inte att jag passar in, jag är inte som dem. De andra är väldigt sociala och pratsamma och vill hänga i stora gäng, medan jag är mer tyst och nöjer mig med 2 nära vänner. Nu de senaste dagarna har alla lärt känna varandra mer och börjat hitta sina umgängen och grupper. Jag har gått fram och pratat med alla och försökt hänga på men det känns som att ingen vill lära känna mig. Varje gång jag försöker umgås med de andra känns det som att jag bara följer efter som ett spöke och tittar på när de skrattar och har kul, jag är lixom inte själv en del av det. Ibland funkar det i matsalen och i grupparbeten, då känner jag att jag också kan vara med i samtalen, men så fort det är rast eller liknande så blir det så mycket svårare. Ingen bryr sig om man sitter själv i korridoren eller försöker hänga på en grupp. Nu har det ju inte gått så lång tid och jag vet att det kan ta sin stund innan man hittar någon att hänga med, men jag oroar mig för att det alltid ska vara såhär och att jag aldrig kommer passa in. Hur ska jag göra?

---

SVAR

Kunde inte känna igen mig mer. Jag var lite av ett ufo i den åldern. Inte så att jag var speciellt konstig egentligen, inte alls, men som du säger, passade inte riktigt in. Eller kunde inte riktigt vara på samma sätt som de andra när de var sina sånna sociala mingelpersonligheter. Småprata och larva sig. Sånt var jag väldigt dålig på att göra i grupp. En sak jag lärt mig sen dess: att ha några få vänner och kunna vara trygg och lugn med det är många gånger mer värt än att vara bra på att hänga i stora grupper. Det är ok att vara den som är lite på sidan av. Det är ok att vara den som lyssnar mer än den pratar, som betraktar och som inte står i centrum. Det är ok att vara den som hänger på och inte alltid leder vägen. I mina vänkretsar nu som vuxen finns det sådana personligheter också. Och de är älskade och får lov att vara såna om de vill det. Klart är saker och ting lite annorlunda i gymnasiet än när man är 40 som jag är. 

Fundera på om du verkligen VILL vara som de andra. Min åsikt då och fortfarande är att de flesta beter sig illa och fånigt och själviskt i tonåren. Det får människor som du exempelvis att tro att det sätt och egenskaper man har är mindre värda. Att andra tonåringar inte inkluderar dig ordentligt betyder endast att de inte lärt sig att värdesätta människor tillräckligt. Sådana som du som klarar av att må bra utan att ha stora grupper runt omkring dig som skrattar åt dina skämt, det är ni som egentligen fattat galoppen. Det är nära relationer som spelar roll. Sammanhang där man kan föra verkliga samtal inte bara sitta prata i munnen på varandra och garva. Lång rant, men jag är arg och trött på att de som "minglar" bäst alltid ska få fördelarna. Det är ju noll värt i längden. 

Men om jag ändå ska ge dig tips. Tänk på dig själv som en självklar del av en grupp. De andra känner inte heller varandra och bland folket finns det fler som ser saker mer som du gör. Så småningom skiktas grupperna upp och de som är mer inkluderande hittar varandra. Bara var som du är. Var stolt över det. Utveckla dina förmågor men försök inte leva "upp till" hur andra är. De är ju andra och inte du trots allt. 

Hoppas nått litet av detta kan kännas värdefullt. 

<3 stay golden