Elise Ottosen-Jensens kamp mot det sexuella mörkret

Ungdomar.se är som bekant en sida dit man kan vända sig för att få svar på den där typen av frågor som kan båda egga och genera ett ungt sinne. Har du en fundering kring p-piller, oralsex, kreativt användande av grönsaker eller vad det nu må vara så finns det svar bara ett par klick bort. Men för inte så länge sedan befann sig Sverige i ett ”sexuellt mörker”, skolorna saknade sexualkunskap i sina scheman och det var överhuvudtaget förbjudet att propagera för och lära ut om preventivmedelsanvändning. 

Men det fanns en kvinna som minsann tänkte ändra på saken. Det här är historien om Elise Ottesen-Jensen, sexualupplysaren, agitatorn och grundaren av Riksförbundet för sexuell upplysning (RFSU).

Året är 1958, en respekterad ordförande för RFSU och tillika chef för International Planned Parenthood Federation i Europa och Afrika intervjuas av Sveriges radios Maud Reuterswärd om sin livsgärning. Nu får hon, Elise Ottesen-Jensen, frågan "Hur väcktes ditt engagemang?"

Elise börjar berätta om en kvinna hon träffade en gång. Kvinnan var mor till åtta ”småttingar” och hade en alkoholiserad man som slog henne med jämna mellanrum. Det var förstås inget bra hem för ett barn att växa upp i. ”Så grep hon i sin vånda en vispkvist och med den försökte hon sig på en abort – för barnens skull". Elise berättar vidare: ”och tänk dig av 1709 infekterade aborter fick 175 svåra septiska komplikationer och 52 dog. Nog blir man skakad när man är kvinna”.

Reportern frågar sedan Elise vad hon kunde göra. "Jag gick ut och berättade till människorna, 'så ser det ut, vill ni ha det så?'"

Elise Ottesen-Jensen föddes 1886 i Norge som nummer 17 i en skara av 18 barn i en mycket högkyrklig och konservativ miljö (bland annat var hennes morfar en legendarisk biskop i Tromsö). Den unga Elise ville från början bli tandläkare. Hon började i slutet av sina tonår också att studera med sikte på att bli det, men en explosion i ett laboratorium kom att sätta ett ganska abrupt stopp för de planerna då hon förlorade flera av sina fingrar. Istället kom hon att påbörja en journalistisk yrkesbana och rapporterade bland annat från den så kallade solskensolympiaden i Stockholm 1912.

Elise Ottesen-Jensen kom att bli en synnerligen aktiv skribent i radikal norsk press för tidningar som Ny Tid och Arbeidet. Det var vid denna tid som hon också upptäckte de sexuella frågorna på allvar i och med hennes läsning av den schweiziske läkaren August Forels Die Sexuelle Frage, som trots en ganska fyrkantig kvinnobild angrep patriarkatet och mannens makt över kvinnor.

I februari 1914 kom Elise att kliva in på en annan livsdefinierande väg då hon rapporterade om ett antimilitaristiskt föredrag i Bergen av den svenske agitatorn och redaktören Albert Jensen, som kom att bli mannen i hennes liv och så småningom också hennes make. I och med sitt sällskap med Jensen så kom hon 1920 att bosätta sig i Stockholm och börja skriva för svenska syndikalistiska tidningar så som Brand och Arbetaren. Av de ca 300 artiklar som hon under 1920-talet kom att skriva så behandlade ett 60-tal sexualfrågor och hennes argumentation kom att kretsa kring ett avståndstagande från all lagstiftning på området, den samverkan som existerar mellan kön och klassförtryck samt ett krav på fri aborträtt för kvinnor.

Från 1920-talet och framåt blev sexualpolitiken och upplysningen Elises främsta fokus. Ett skeende som hon i sina memoarer såg tillbaka på som så att sexualpolitiken valde henne och inte tvärtom. 1923 i Grängesberg, Dalarna, höll hon sitt första av många föredrag där hon agiterade mot ”könslagarna”, men hon kom snart också att i samband med dessa att hjälpa kvinnor att prova ut pessar, vilket ofta skedde under mycket primitiva förhållanden bakom enkla draperier i dragiga utrymmen. Under fem år fick 1800 kvinnor pessar inprovade av Ottesen-Jensen. En mycket kontroversiell verksamhet på den tiden, hon utmanade nämligen som hon uttryckte det både ”svartrockar och vitrockar ” – det vill säga moraliserande från såväl prästerskapet som det medicinska etablissemanget.

Elise kom att föra ett närmast nomadiskt liv när hon for land och rike runt och konfronterades med människors många problem och det ”sexuella mörker” som hon sedan beskrev i Människor i nöd (1932). Året därpå grundades RFSU och Elise blev organisationens första ordförande samt så småningom också redaktör för tidningen Sexualfrågan. 

Som ordförande växte hennes engagemang än mer, hon startade upp en sexualrådgivningsmottagning, undervisade på prov i sexualkunskap i skolorna och efter att sexualkunskapen blivit obligatoriskt i skolorna 1955 också i radio och tv. Efter andra världskriget var Ottesen-Jensen också med och drog igång den internationella organisationen International Planned Parent-hood Federation i vilken hon kom att få en tung post.

I sin biografi Ottar och kärleken från 2011 konstaterar Gunilla Thorgren att Elise Ottesen-Jensen också var pionjär i och med sin existens som förespråkare av feministiska perspektiv i en mansdominerad proletär arbetarrörelse, långt innan kvinnorörelsen kom att uppmärksamma det dubbla förtryckets mekanism så var hon där och agiterade. Hon gjorde många människor lite lyckligare, befriade folk från sexuella neuroser, förändrade samhällsklimatet i sexualfrågorna, gjorde sexualiteten tillåten och positiv samt befriad från känslor av skuld och rädsla. Hon förmedlade aborter, sammanförde homosexuella och ordnade med provrörsbefruktning åt ofrivilligt barnlösa.

Politiskt så bäddade hon också för preventivmedelslagens avskaffande, homosexualitetens avkriminalisering, obligatorisk sexualundervisning och fri aborträtt. Ja, vi har helt klart mycket att tacka Elise Ottesen-Jensen för – en kvinna som är sorgligt underuppmärksammad i svensk historia.

Vi bör vara tacksamma för den kamp hon förde och veta att det var just en kamp. De förbättringar av Sverige som vi har vandrat igenom är inget som var förutbestämt utan något som krävde mobilisering och glöd, något vi förstås aldrig får glömma.

Foto: RFSU

Källor: rfsu.se, Svenskt biografiskt lexikon, "Ottar och kärleken" av Gunilla Thorgren, SR Minnen, Radion träffade: Elise Ottesen-Jensen