Den första svenska dagen

Plötsligt var livet inte ett enda långt sommarlov längre. Häng med Alexandra när hon byter ut åländskt småstadsliv mot svensk storstadspuls, den åländska dialekten mot tjockare i:n och konstant ledighet mot universitetsplugg. 

Det är den första september tvåtusenfjorton och jag vaknar upp till min iPhones enträgna alarm. Snoozar. Snoozar lite till. "Det är lugnt", tänker jag, "jag har ju ändå ingenting att göra idag." Sätter mig sedan käpprakt upp i sängen och nås av flera insikter på en och samma gång:

Ett: Det här är inte mitt vanliga sovrum.

Två: Jag är inte på Åland.

Tre: Jag har visst något att göra idag.



Idag är ingen vanlig dag, för idag är min första studiedag. Jajemän, jag har bytt Ålands röda granitvägar mot svensk, grå asfalt, och mitt överdrivet långa sommarlov är slut och ersatt med ett schema och en helt ny stad (ett helt nytt land!) att anpassa mig till.

Den första chocken är kollektivtrafiken. Redan här är det en enorm skillnad från min tidigare, ack så lugna, åländska tillvaro. För det första behöver jag faktiskt åka buss nu. För det andra tar de kontantkort på bussen. För det tredje är Uppsalas busshållsplatser abnormt svåra att förstå sig på.

Jag ska åka från min station till hållplatsen Stadshuset, inga konstigheter kan en ju tycka, men tji fick jag: Stadshuset är inte bara en hållplats utan utspridd över vad som verkar vara flera kvarter, separerade med bokstäver. Det finns Stadshuset A, B, C... jag hittar bokstäver ända in till mitten av det svenska alfabetet medan jag letar. Den enda jag inte hittar är naturligtvis hållplatsen jag ska åka vidare från.

Jag bestämmer mig till slut för att köpa en to-go-kaffe och promenera till universitetet, och blir nästan påkörd tre gånger för att jag stirrar mig blint i telefonens GPS istället för att hålla koll på förbipasserande bilar och cyklister. En sidonot är att to-go-kaffe också är en ny grej. Sånt har vi typ inte på Åland*. Pressbyrån lämnar min plånbok gapande tom, men det känns fortfarande exotiskt. 

Jag känner mig lite som en idiot för att det känns exotiskt också - jag menar, jag tillbringar hälften av årets alla helger i Stockholm för att träffa vänner, gå på bio och shoppa - jag är ju VAN vid Sverige. Det är bara det att nu är jag ju inte längre en gäst. Nu har jag inte det förfärligt stillsamma, otrafikerade livet i Mariehamn att komma tillbaka till. Nu ska jag bo här i minst sex år. Nu ska jag bli svensk. Kaos.

När jag väl hittat till Uppsala universitet visar det sig vara till och med snäppet krångligare än kollektivtrafiken. Jag ska till EN liten del av alla byggnader universitetet består av, men jag lyckas tappa bort mig ändå. Den här lilla delen av universitetet har ändå vad som känns som nio våningsplan och femton olika byggnader, numrerade på ett sätt ingen verkar fatta. Det är inte det logiska "hus 1, plan A" eller liknande, nejnej. Det är hus sju eller hus sexton eller hus tre, med ingångar till L, H, J och M - utan andra bokstäver. Utan andra siffror. 

Att jag överhuvudtaget hittar till salen jag ska vara i för att få min första introduktion är inget mindre än ett mirakel. För säkerhets skull frågar jag typ fem personer om det är rätt sal. Eller ens rätt byggnad, eller rätt campus. Dessutom svettas jag ihjäl för att jag tidigare på morgonen bestämde mig för att det är höst och valde en höstjacka, trots att det är tjugofem plus och härligt solsken utomhus. Och så flåsar jag, för jag har nordens sämsta kondition. En flåsande, svettig, förvirrad ny student. En flåsande, svettig, förvirrad ny svensk. "Välkomna till ämneslärarprogrammet! Vi hoppar rakt på sak. Nu ska jag föreläsa om västgötska", säger en glad tant in i mikrofonen. Mikrofonen orsakar rundgång.

Det kommer bli en lång höst.

* = tydligen finns det visst to-go-kaffe på Åland och författaren till publikationen var inte medveten om detta innan en trevlig läsare påminde henne om detta. Förlåt, Åland! 

2 Kommentarer

  1. Nej men jag visste inte att du bloggade där… Bara sett att ungdomar.se lägger upp grejer tidigare Ledsen + times toppnyheter iofs men ändå!

Skriv en kommentar

Your email address will not be published.