Första steget är alltid att berätta om dina besvär för någon. Välj ut någon du litar skapligt på. Andra steget är att du verkligen berättar hur jobbigt det är för dig. Vilka konstiga tankar som kan dyka upp utan att du vill eller kan styra det. Därefter försöker du berätta det för några till (inte allting men lite grand) så att ditt problem inte alls blir någon hemlighet längre. Klarar du av att avdramatisera dina besvär på det här sättet, är sannolikheten ganska stor att du upplever en lindring av din ångest. Avslutningsvis vill jag säga att ångest ofta kan vara en del av ungdomstidens mentala utveckling. Men det är inte alls så att du bara för den skull ska stå ut och lida vidare. Fungerar inte alls det jag föreslagit, utan ångesten fortsätter att plåga dig, bör du kontakta någon som är proffs på såna här saker (ungdomsmottagning, skolkurator, BUP eller något liknande) för att få en bedömning av hur allvarlig din ångest är.