det här kanske låter som en dum fråga, men varför måste man leva? jag försökte ta livet av mej en gång, och sen dess har alla bara sagt till mej att "så får du inte göra". men det är ju mitt liv. varför får inte jag bestämma om jag vill leva det eller inte?

---

SVAR

Detta är definitivt en allt annat än dum fråga! Så mycket viktigare frågor finns inte, om man tänker efter riktigt ordentligt. Saken är bara den att dom flesta ägnar den inte speciellt mycket tid, eftersom livet rullar på dag efter dag med vardagens blandning av problem och glädjeämnen. Dom flesta har fullt upp, vare sig det för tillfället är positivt eller negativt. Man kämpar på med sitt. Ena stunden är det kärlek man är ute efter, nästa pengar, karriär, vänner, barn, familj, bil, fred i världen, rättvisa för djuren osv. Din fråga puttar dom flesta liksom undan och besvarar med att det är självklart att man ska leva. Enligt min uppfattning tycker jag att det finns tre kategorier av människor som direkt tar din fråga på allvar: Dom som råkar ut för någon typ av kris (man blir övergiven av sin partner, eller att man inte får något jobb, eller blir sjuk osv), fast ganska ofta kör dom på som vanligt när krisen är över. Den andra kategorin är gamla människor (inte alla men en hel del), då livet börjar lida mot sitt slut och dom funderar på vad dom gjort med sitt liv. Och den tredje kategorin är de människor som av olika anledningar börjar fundera på det här mer eller mindre av sig själva.
Av alla människor jag träffat hittills i mitt liv, både i jobbet och privat (jag har alltid varit intresserad av människor så jag har träffat oerhört många), har jag dock aldrig hört ett bra svar som passar för alla. Man får nog helt enkelt försöka finna ett personligt svar på den frågan. Ett råd är att du försöker hitta en annan människa ur en av de tre kategorierna jag räknade upp. Att diskutera den här frågan med någon som inte klarar av att ta den på allvar gör antagligen bara illa dig. Och så känner du dig som ett ufo efteråt. Att få sitta ned med någon annan som tar frågan på största allvar, har hjälpt många människor som jag träffat. Och när jag säger hjälpt, menar jag att personer som du får chansen till ett riktigt snack där det inte bara slutar med ”så får du inte göra” eller ”ryck upp dig” eller ”för din egen skull förstår du väl…” eller ”försök tänka lite positivt” osv. Att ensam gå omkring bära på såna här tankar, kan knäcka vem som helst. Och ska du förbättra dina chanser att hitta en utväg som inte innebär att du tar ditt liv, borde du försöka få någon att snacka med. Vad som sedan händer vet man aldrig. Men mitt råd till dig har hjälpt många att komma vidare i sina liv, ibland på väldigt annorlunda sätt. Så vart din väg går finns det ingen som vet. Något som jag ändå har förstått på människor i din situation, är att dom egentligen inte vill tänka och tycka som dom gör, men att det bara blivit så. Och har man väl hamnat där och det har gått flera år, känns det kört. Man blir helt enkelt så van vid att må dåligt och gå och grubbla på den här frågan, att det med tiden blir en vana som känns lika självklar som att du sover, äter och andas. Avslutningsvis vill jag säga att en diskussionspartner också kan vara någon på närmaste ungdomsmottagning eller skolkuratorn eller någon på BUP, men då blir det antagligen lite mer behandlingsinriktat, vilket definitivt inte heller skulle vara fel i ditt fall. Din andra fråga om varför du inte själv får bestämma om du vill leva eller inte har jag tyvärr inte så mycket att säga om, eftersom vårdens uppgift, enligt lag, är att se till så människor fortsätter att leva med så lite besvär som befintliga resurser tillåter. Och varför det finns en sådan lag beror på de värderingar som finns i vår kultur, nämligen att en människas liv alltid är värt att bevara. Samma värderingar ligger till grund för varför vi inte tillåter aktiv dödshjälp till obotligt sjuka i Sverige.