Jag är en tjej på 16 år.I maj år 2000 började jag stoppa mitt ätande.Det hela börja i februari år 2000.Jag ville gå ner i vikt och började använda tallriksmodellen och åt fasta tider.I maj månad åkte jag på semester två vecker och efter det hade jag bestämt att jag skulle minska min vikt stort(tränade elit basket hela tiden).Jag åt bara frukost och klara mig på frukt resten av dagen. Sedan blev frukosten fett fri,fruktmängden minskade, allteftersom tiden gick så la jag av helt med frukost,levde bara på vattenmelon. Det kom dagar då jag inte åt alls. Detta pågick från juni till augusti ungefär. Basketen hade sommarlov och jag jobbade som servitris varje dag vilket gjorde mig väldigt trött. Mina föräldrar blev oroliga och sökte doktor. Doktorn sa att han skulle kontakta sjukhusen i staden vi bodde(jag jobbade i en sommarresturang i en annan stad) men när vi väl kom hem fick jag inte hjälp. Skolan började,sista året i högstadiet. Jag var alltid frusen, trött, agressiv.Mina tränare började bli oroliga. De bad mig gå till skolsköterskan vilket jag gjorde. Hon fixade kontakt med ätstörningsenheten i vår stad och det blev en massa besök. De vägde mig,jag fick en deitists hjälp och psykisk hjälp. Deitisten var mycket hjälpsam, hon fick mig att från att inte äta något på hela dagarna till att smaka lite på lagad mat, vilket jag då inte gjort på ca 6 mån. Jag fick närings drycker mm. Så var det återbesök hos ätstörningsenheten och det visade sig att jag nu vägde den vikt jag ville ha, men ändå smakat på lagad mat.Jag var överlycklig. Nästa besök var i januari. Jullovet hade varit sådär. Jag hade börjat äta mindre. När vi var där vägde de mig. Jag hade gått upp 1500 gram vilket fick mig att hata mig själv. Jag slutade äta. Jag fick lunginflammation och var sjuk mycket. Mammma är både arg och ledsen vi bråkar hela tiden. Från skolstart till lunginflammationen tränade jag basket 4ggr veckan+match. Nu har jag börjat äta lite igen. En matsedel för dagen för mig är En ren portion mannagrynsgröt(utan mjölk,socker eller sylt)och frukt. Jag har börjat frysa,är trött hela tiden….jag är så rädd att jag gått upp i vikt. Igår kom en lärare till mig ,frågade hur jag mådde och jag berätta allt. Hon gick till kuratorn,kuratorn gick till syster och jag blev inkallad. På 15 min hade läraren jag litat på spridit det och jag blev förbannad. Syster skulle börja söka upp mina läkare för båda hade börjat bli oroliga.Men hur vill jag ha det? Jag vill ha den vikt jag just nu har men vill också äta som en människa. Om jag börjar äta mat igen går jag säkert upp och mina tankar börjar om. DET VILL JAG ABSOLUT INTE! Snart ska vi till Turkiet med klassen sen ska jag på språkresa i Frankrike. Jag vill inte att mina "ätstörningar" ska förstöra för mig och jag vill ha hjjälp nu! Snälla vad ska jag göra????Kan ni skicka ett snabbt svar som möjligt?TACK!

---

SVAR

Med tanke på alla insatser och behandlingskontakter du kommit i kontakt med under det senaste året råder jag dig till att du inför dig själv försöker göra en utvärdering av vad du personligen tyckt fungerat bäst. Och då tänker jag i första hand på vilka personer det känts bäst att arbeta med. Oftast är det dom personerna som man har störst förtroende för, och det är just vad du behöver om du ska testa min idé om vad du kan göra i din situation. Sätt dig alltså ned i lugn och ro, och vänd och vrid på vad alla sagt och gjort tills du har fått fram den eller de personer som du för dig själv tyckt fungerat bäst tillsammans med dig själv och ditt problem. Det här ska vara din högst personliga och privata utvärdering, som inte alls behöver ha något med dina hjälpares (behandlares) kompetens, utbildning, erfarenhet eller rykte.

Mitt förslag bygger på att du inför den eller dom du valt ut, ska vara fullkomligt ärlig när det gäller att planera framåt. Du ska inte vara duktig eller förstående eller tacksam eller någonting i den vägen, utan bara tala om hur du ser på dig själv och din besvär just nu. Sedan tänker jag mig att ni tillsammans ska finna en väg som utgår ifrån dina egna önskemål bortsett från vad som är det bästa och hur man brukar göra. Det finns ett undantag från det här.., och det är ifall du hamnar i fara för ditt liv. Nu kanske du börjar förstå varför det är viktigt att du valt ut någon/några som du tycker det fungerar tillsammans med. Vad ni sedan ska jobba med eller hur ni ska bära er åt, kan jag inte uttala mig om. Men något som enligt min erfarenhet är en vettig start på ett sånt här samarbete där ganska många varit inblandade vid olika tidsperioder, är att ni tillsammans gör ytterligare en utvärdering från början till slut. Och ALLA kontakter (t ex även kompisar) du varit med om som berört dina besvär ska vägas in. Det här handlar om ditt liv, och det har för tillfället gått på grund. Och då är det lämpligt att titta på allt som har med dina problem att göra. Ofta frågar ”experterna” vad den som behöver hjälp tycker och vill, men enligt min erfarenhet är det inte så lätt att komma med något. Eftersom du nu har varit med om ett antal behandlingsinsatser och har valt ut en eller flera som du funkar med, blir det lättare att ta reda på var du står, och en gemensam utvärdering av allt och alla som varit inblandade kan ge varianter på lösningar som ingen, varken du eller dina behandlare tänkt på tidigare.
Ett annat uppslag som jag kan föreslå är att ni gör en utvärdering av den vikten som du enligt mailet tycker passar dig. Är det genomförbart att ha en sådan vikt för dig med tanke på att du vill kunna äta som en människa? Eller är det en fantasiföreställning som aldrig kommer att bli verklighet, för om du skulle äta som en människa och hålla din vikt kanske du skulle behöva springa några mil om dagen..?!

Avslutningsvis vill jag säga att det är du som är huvudpersonen i ditt liv.., ingen annan… Så försök använda den eller dom du väljer ut till att försöka se hur du på bästa sätt utifrån dina nuvarande förutsättningar, kan använda deras erfarenhet, kompetens osv. Glöm aldrig att du är huvudpersonen oavsett vem du har framför dig inom vårdapparaten!!! Deras arbete går endast ut på att hjälpa DIG.., inget annat…