Hej! Jag är en tjej på 17 år som faktiskt har ett stort problem. Det låter kanske jättedumt, men det är så här att jag inte vet om jag blivit utsatt för sexuella övergrepp när jag var liten. Fast om man inte kommer ihåg något så har det väl inte hänt, eller? Det här är jättejobbigt för mig, men jag vill inte gå till någon och snacka öga mot öga. Jag kan inte förklara alla mina känslor eller varför jag tror att detta kanske hänt på en gång, det blir för mycket. Men jag skulle uppskatta att få prata med en riktig psykolog som kan hjälpa mig med det här. Snälla hjälp mig, och säg inte att jag ska gå till en psykolog.

---

SVAR

På din fråga om det kan ha hänt något fastän man inte kommer ihåg något vill jag svara dig så här: Enligt min erfarenhet minns dom flesta som har blivit utsatta för sexuella övergrepp någon liten bit som gör dom misstänksamma. Det har alltså inte alls varit lika vanligt att någon patient upptäckt efter en tids terapi att hon/han blivit utsatt för något sådant. Sedan finns det sannolikt dom som aldrig söker hjälp och aldrig någonsin blir helt klara över att dom blivit utsatta för det här.

Vad jag å andra sidan kan berätta för dig är att det inte är ovanligt att människor (oftast yngre) börjar fundera på sånt här när dom t ex sett en gripande film om sexuella övergrepp. Sådant har jag stött på många gånger. Man börjar fundera på hur man själv hade det som liten och så kanske man inte har världens bästa sexliv heller. Då är det lätt att tankarna börjar snurra i riktningar som egentligen inte är mer än fantasier. Lite förenklat kan man säga att det är t ex som när man ser ett program eller läser om cancer och andra sjukdomar. Det är lätt hänt att man då direkt tycker sig känna igen alla tecken på att man själv är sjuk, eftersom symptomen på de flesta sjukdomar är ganska allmänna och lik väl kan vara tecken på förkylning, stress elller vad som helst. Samma sak är det faktisk med sexuella övergrepp. Symptomen på att man blivit utsatt kan skifta från person till person. Av två personer som t ex känner rädsla för sex och det andra könet, kan den ena ha blivit utsatt och den andra ha helt andra, mindre allvarliga problem. Ja, det blev mitt svar på din fråga.

När det gäller hur du ska bära dig åt i din situation finns det i alla fall tre sätt som du kan använda dig av. Det första är att du väljer ut någon som du kan lita till hundra procent på, vän, släkting eller någon annan, och använder henne/honom till att diskutera igenom det hela med, om och om igen tills du antingen kommer på någonting eller tröttnar och ger upp. Det viktigaste är att du får någon som lyssnar och bryr sig, för det kan lösa upp minnesknutar om det faktiskt har hänt något.

Min andra variant är att du gör detta helt ensam och använder typ dagboksanteckningar där du samlar på alla tankar, idéer och minnen som kan ha det lilla minsta med det här att göra. Att på detta sätt samla information skulle också kunna leda till att du antingen kommer på någonting eller att du struntar i det. Det viktigaste med den här varianten är att du samlar ihop ett stort material under en längre tid och på så vis får med mycket mer än om du bara går och funderar utan att skriva ned någonting. Du hjälper alltså dig själv att komma ihåg bättre om du hela tiden får med allting istället för att du som vi alla glömmer bort lite här och där.
Den tredje varianten är att du ensam eller med hjälp av någon du litar på, sätter upp ett mål att en dag våga gå till en psykolog med dina funderingar. Alltså skulle du jobba med motivationsarbete för att klara av att snacka någon gång i framtiden. Att sätta plus och minus på att orka prata. Att sätt plus och minus på att låta bli. Att sätta plus och minus på att låta slumpen bestämma. Att sätta plus och minus på att tvinga sig själv osv…

Det finns ingenting som hindrar att du försöker med alla tre varianterna.