Okänd
Tjej
Hmmm…hur ska jag börja? Jag är en tjej på 20 år som känner viss panik över livet. Jag har alltid varit en duktig elev, har toppbetyg och fått flera stipendier, och vänner har jag gott om, men ändå känner jag att något är fel – något saknas och jag kan inte svara på vad. Jag känner mig väldigt ofta ledsen, har en klump i magen men har oerhört svårt för att gråta…det finns liksom inga tårar. Jag är aldrig nöjd med vad jag presterar och jag känner mig ofta misslyckad. Jag har alltid haft den relation med min omgivning att vänner o andra pratar med mig om problem, men jag har jättesvårt att öppna upp. Jag litar inte på människor, har blivit sviken alltför många gånger av familjen. Så därför går jag alltid min egen väg, fattar beslut utan att ta råd av andra…men det är ensamt. Jag är fast i en ond spiral! Något som jag aldrig ens vågat nämna för någon är att jag blivit våldtagen. Kan inte forma orden! Jag har försökt gå vidare men nu kommer jag inte så mycket längre. Vågar inte ens tänka tanken på att skaffa en ny pojkvän o ha sex igen – det känns omöjligt. Det finns ett enormt tomhål som jag inte kan fylla! Jag lever i en lögn…jag bär på sorg och mycket hat, men jag kan inte prata om det – jag vill så gärna! Det finns bara inga ord. Mina vänner ser mig alltid som en lyckad person…bla för betygen och mitt utseende, men jag känner mig bara ensam, trots att jag har människor omkring mig. Jag känner mig inlåst och kan inte hitta nyckeln ut igen…Jag hoppas jag inte tagit upp för mycket tid! Jag är van att hamna vid sidan om av familen. Hur löser jag det här?
SVAR
Du sitter i ett mentalt fängelse och det är självklart att du mår dåligt. Eftersom du är en tjej som av livets omständigheter blivit tvungen att klara sig själv, misslyckas du naturligtvis med att lösa problemet med ditt mentala fängelse. Och det är egentligen inte det minsta konstigt för ur psykologisk synvinkel ligger nyckeln som tar dig ut ur fängelset i att just söka hjälp och öppna upp för någon annan människa. Alltså precis det som du blivit så duktig på att klara dig utan. Till och med så duktig att du nu inte kan det, fastän du inte vill något annat. Här kommer vanans makt in och ställer till det för dig, som den så ofta gör i människors liv. Man kan helt enkelt inte leva sitt liv på ett sätt och sedan bara ändra på det. Sedan hjälper det inte att man håller på att bli totalt knäckt av den gamla vanan som i ditt fall att alltid klara sig själv utan hjälp från någon annan. Så.., du behöver alltså för det första fatta beslutet att du inte klarar den här saken själv. Sedan återstår inget annat än att söka hjälp. Och du kommer kanske att få kämpa hårt för att öppna upp så att någon kan komma åt att hjälpa dig. Men en klar fördel som du har, är att du inser vad som är ditt hinder. Fast det kan ändå vara jättesvårt därför att vanans makt att inte lita på någon annan, kan vara så otroligt stark. Naturligtvis kommer du att klara av det, men du kommer som sagt att få kämpa. Men avslutningsvis skulle jag vilja säga att du antagligen har vunnit halva segern över din gamla vana direkt när du knallar iväg till närmaste Ungdomsmottagning för att få hjälp där eller någonstans dit dom råder dig att gå.
Visningar : 217
