HEJ! Jag är en kille på 15 år som känner sej totalt misslyckad. Jag tänker på självmord nästan varje dag, jag vet inte vad jag ska göra eftersom att jag inte vågar prata med någon. Jag vågar inte prata me mina föräldrar, skolkuratorn, de på ungdomstmottagningnen, min vän eller någon annan. Allt känns så hopplöst. Jag har legat på tågspåret flera gånger och bara önskat att ett tåg kommer men det kommer aldrig, jag har skurit mig någon gång men det gör bara ont. Har du några bra tips?

---

SVAR

Jag vet inte vad det är som du är rädd för när det gäller att prata med någon om hur du mår. Tror du att dom kommer tycka du är knäpp, eller är du rädd för att dom inte ska förstå, eller ta dig på allvar, eller vad är det som skrämmer dig? Ibland kan det kännas svårt att prata med någon om sina problem för att man helt enkelt inte riktigt vet vad man ska säga eller vart man skall börja. Det är inte heller speciellt ovanligt att man kan känna sig deprimerad utan att man egentligen inte riktigt vet varför, eller så vet man exakt varför, men tycker att det är för jobbigt och smärtsamt att prata om. Nu vet inte jag vad du tänker när du säger att du inte vågar, men jag kan nästan lova dig att inget av det jag räknat upp är värre än att lägga sig på ett spår och bli överkörd.
Många som känner som du, tror inte att det finns någon som kan hjälpa dom, men jag kan berätta för dig att det finns massor med människor som bara har en enda arbetsuppgift, och det är att hjälpa dig och andra som har hamnat i din situation, för tro det eller ej, så är det många unga som har självmordstankar. Därför behöver du inte känna dig varken konstig eller udda för att du mår så dåligt att du funderar på att ta ditt liv. Och det är viktigt att du förstår att även om du inte själv kan se någon ljusning nu, så finns det hjälp att få. Det finns en hel hög med vuxna som mådde så dåligt som unga att dom allvarligt övervägda att ta sina liv. Men efter att dom fick hjälp med att reda ut sina problem så lever dom idag ett bra liv som vem som helst. Det svåra är just som jag sade, att man inte ser den ljusningen när man som du är mitt i det hela.
Jag tycker att du ska för dig själv försöka skriva ner vad det är i ditt liv som känns så jobbigt att du inte vill leva längre. Gå igenom dina föräldrar, kompisar, skolan, fritiden osv och skriv ner allt som plågar dig. Den listan skall du sedan behålla och använda dig av i nästa steg. För jag hoppas och tror att du skall finna modet och kraften i dig själv att ringa närmaste Ungdomsmottagning och beställa en tid. Om det känns lättare så gå till skolkuratorn istället. Det viktiga är att du tar kontakt med någon. När du träffar en kurator eller psykolog där första gången så tar du med dig din lista. Tycker du det är för jobbigt att berätta, så säger du bara att du skrivit ner dina tankar och vad du tycker är jobbigt och ber personen att läsa själv. Det är självklart bra om du själv kan berätta men även då kan du använda din lista som stöd.
Jag hoppas att du kan använda det här tipset och söka hjälp. Känns det lättare så låt din kompis eller någon av dina föräldrar att läsa din lista först och be dom om hjälp med att få komma till en kurator eller psykolog. Det viktiga är att du söker hjälp på något sätt och bryter din ensamhet. Problemen blir alltid större när man håller dom för sig själv, men när man delar dom med någon blir dom faktiskt mindre med tiden. Det är en sanning som jag sett fungera hur många gånger som helst.