Vad gör man om man känner sig totalt värdelös mesta delen av tiden? Det känns som om alla andra går vidare i livet och verkligen lever…medan jag inte lever utan bara existerar. Jag gör aldrig något roligt på helgerna, utan sitter hemma ensam och tittar på film. Jag är 19 år och har aldrig haft en pojkvän, aldrig gått ut…ingenting. Livet bara svävar förbi mig och jag kan inte göra något åt det. Det är som om det finns en massa spärrar inom mig som inte tillåter vissa saker. Jag hatar att vara på ett ställe där jag inte har kontroll över situationen, t.ex. fester och liknande. Ibland när jag går ensam genom stan, vilket man ju ibland måste, får jag panik och vill bara springa och gömma mig, eftersom jag tror att alla tittar konstigt på mig…får ibland även en känsla av att jag är förföljd och att folk skrattar bakom ryggen på mig. På senare tid har jag fått gråtattacker och jag vill bara kasta och slå sönder saker. Dessa attacker kommer inte bara när jag är ensam utan också i skolan, då jag låser in mig på toaletten och storgråter, utan direkt anledning. Jag har ett tryggt hem med två föräldrar, bra betyg…men jag känner mig som den ensammaste människan på jorden. Jag har ingen vän som jag kan kalla riktigt nära, utan det är så ytligt. Jag har en kompis, och hon vill gärna tro att vi är riktigt bra vänner, men på senaste tiden har vi glidit ifrån varandra väldigt mycket och vi är så olika och har ingenting gemensamt. Det känns så konstigt att känna såhär utan att kunna sätta ett namn på vad som är fel. Jag har ingen att prata med, och slutar snart skolan så skolkuratorn är inget alternativ. Skulle vilja gå till en psykolog men det skulle vara utan att mina föräldrar fick reda på det, jag vill inte göra dem mer oroliga. Kan någon hjälpa mig? Det enda jag vill är att få vara glad på riktigt.

---

SVAR

Gå till närmaste ungdomsmottagning, eller vänd dig till vuxenpsykiatrins öppenvårdsmottagning, och berätta samma sak som du gjort här så kommer dom säkert att hjälpa dig till en samtalskontakt för så som du beskriver ditt liv skapar en enorm smärta som inte är bra att gå omkring med för länge. Även om du är en tålig person löser det sig väldigt sällan utan att man söker hjälp. Livet är faktiskt inte tänkt att man ska gå omkring som du gör, och därför finns det ungdomsmottagningar och alla andra ställen där man kan få hjälp med sådant här, och dina föräldrar behöver inte få veta något om du nu vill hålla det för dig själv. Just det här att du inte kan sätta fingret på vad som är fel är något som du kan få hjälp med att reda ut i en samtalskontakt. Oftast när man drabbats av sådana känslor som du beskriver så blir man själv lite fundersam och frustrerad över att inte kunna finna orsaken till varför man känner som man gör. Men det är sällan så enkelt att det är en enda orsak, utan det kan vara många små saker tillsammans som gör att man känner som du, och det behöver man ofta lite hjälp att reda ut. På Ungdomsmottagningen och inom vuxenpsykiatrin arbetar människor som har både utbildning och erfarenhet att hjälpa just en sån som du. Och alla vi människor som ägnar oss åt den här typen av arbete har valt att utbilda oss och syssla med detta för att vi anser att ingen människa ska behöva lida i onödan och som i ditt fall bara se alla andra gå vidare med sina liv och inte kunna något annat än existera…..