Hej! Jag har ett litet problem som jag funderar över =) Jag är äcklad av snoppar. Att ha sex går bra, då är det min kropp som bestämmer, men efteråt känner jag mig så äcklad och klarar knappt av att tänka på det ens! Bara tanken av att han vill att jag ska röra den äcklar mig. Jag har försökt, och det är ju inget farligt, men jag mår dåligt ändå. Kan tvätta mig massor och känner mig ändå inte ren. Jag vet ju att min hand har rört vid den, att jag haft den inuti mig. Har funderat över om jag är lesbisk, men det är killar jag tänder på. Visst kan jag känna lite för tjejer, men rent sexuellt känns det som om det inte vore något *ler* Går hos en psykolog, men vågar inte fråga henne eller berätta om det. Är rädd att det är något jag inte vill veta. Har funderat över om det är för att jag inte växt upp med sex eller samliv, min mor och jag har aldrid någonsin pratat om det, och jag har inte bott med någon pappa. Är det det som gör att jag blir så äcklad, att jag inte klarar av att jag egentligen vill röra den? Att det ger mig skuldkänslor? Och hur blir jag av med det isåfall? Ska jag bara ge det tid? Kan det ha något med sexuella övergrepp att göra?

---

SVAR

Eftersom du sist i din fråga undrar om det kan ha något med sexuella övergrepp att göra, så antar jag att det är det som du är rädd för att få reda på om du skulle ta upp det med din psykolog. Jag kan inte säga så mycket om orsaken till varför du känner som du gör, och visst skulle sexuella övergrepp kunna vara en förklaring, men det låter inte speciellt sannolikt. Istället tror jag att du själv är inne på rätt spår när du nämner att du aldrig pratat sex med din mamma, och att du inte haft någon närvarande pappa. Exakt hur detta har lett fram till dom känslor du har idag, kan jag inte säga eftersom det kräver att man kan prata med varandra under en längre tid, och det låter sig inte göras brevledes. Men som sagt så tror jag att du själv har den första lilla ledtråden som man i terapi skulle kunna jobba vidare med. Därför tycker jag absolut att du skall våga dig på att ta upp det med din psykolog. Ni två har ju möjlighet att tillsammans fundera kring detta, både kring orsaken och hur du skall kunna bearbeta det hela. Jag tror inte att du behöver vara rädd för att du skall få reda på något som du inte vill veta, eftersom det hela tiden är du själv som styr takten när du och din psykolog går på upptäcktsfärd. Det fungerar inte så att hon helt plötsligt skulle slänga ur sig att du har blivit utsatt för övergrepp eller något annat hemskt. Det är inte speciellt ofta som det är så stora dramatiska saker som orsakar problem, utan oftast är det många små saker tillsammans som har lett fram till att man känner på ett visst sätt. Men om det ändå känns svårt så behöver du inte börja att berätta om problemet i sig, utan du kan ge dig en chans att närma dig det hela i lite långsammare takt, genom att göra på följande sätt:
Berätta för din psykolog att du har något som du skulle vilja ta upp med henne, men som du är rädd för att prata om. Berätta precis som du skrivit till mig att du är rädd för vad du skall få reda på, så är jag övertygad om att hon hjälper dig över den rädslan så att du till slut kan berätta och reda ut det som ger dig problem.