Okej, vi kan börja med at konstatera att jag hatar killar men kan inte klara mig utan dem heller. Jag anser inte mig själv som speciellt snygg, trevlig (jag är ganska rutten faktist) eller populär men av någon underlig annledning får jag alltid killen jag vill ha (eller inte vill ha). Jag har alltid en kille på gång. Jag är 17år och har haft över 20 killar. En del av dem var väl bara strul men ändå klart fler "pojkvänner" än någon anna av mina vänner. Problemet är där att jag blir så jätte lätt kär, eller kanske jag blir mer kär i kärleken liksom. När jag märker att någon bryr sig om mej så blir jag totalt beroende av den personen. Sedan är vi tillsammans i ett par månader, sen tröttnar jag eller sen kommer det någon annan bakom hörnet som värkar intressantare. Alla mina vänner tjatar jämt på att jag inte kan fortsätta med att gå igenom alla killar. Jag äcklas av mig själv när jag håller på så här. Jag skulle mer än något annat vilja bli kär i någon på riktigt, det skulle inte spela någon roll om jag skulle få honom eller inte bara jag skulle veta att jag kan bestämma mig för något och hålla fast i det. Jag vet inte längre vem jag är (vet någon…?) eller vad jag vill (vet någon….?. )Jag anser mig själv som otroligt rutten och oärlig och jag förstår inte varför killarna går med på att bli tillsammans med mig. De borde inte. Min kritik mot mig själv har sedan typ ett år tillbaka tagit form av självmisshandel. Så dum är jag ändå inte att jag inte skulle förstå att det inte gör mig lyckligare. Snart är det sommar igen och då är det värst för då kommer alla ärr fram när man måste ha små kläder på sig. Men jag kan ju inte prata med någon: "hej, jag har lite kärleksbekymmer därför skär jag mig själv". Vilken mes…

---

SVAR

Du är alldeles uppenbarligen en tänkande ung kvinna, och att döma av ditt mejl har du förmodligen ägnat dig åt funderande lite mer än vad som är vanligt i din ålder. Din slutledningsförmåga verkar det inte heller vara något fel på. Och för det tredje får jag intrycket av att du är inställd på att en gång för alla, försöka få slut på den här oerhört ansträngande karusellen du råkat hamna i. Så vad jag hittills sagt är att du att döma av ditt mejl verkar vara en tänkande, skärpt och motiverad tjej. Dessa tre faktorer gör dig sammanräknade till en mycket lämplig person för att gå i samtalsbehandling. Alltså tar du och knallar iväg till närmaste ungdomsmottagning och hör efter hur du ska bära dig åt för att få en samtalskontakt i området där du bor. Svårare än så är det inte till att börja med.., sedan när du väl kommit igång med dina samtal blir det kämpa av, eftersom du nog har en del att gå igenom innan du och samtalskontakten är färdiga med varandra. Men enligt min erfarenhet kommer en sån typ av människa som jag gissar att du är, att tycka det hela är både spännande och utvecklande när du väl kommit igång ordentligt med dina samtal…