Hej! jag är 17 år och är adopterad från thailand. kom till sverige när jag var 3,5 år. jag har haft det otroligt jobbigt sen jag gick i sexan då en av mina klasskompisar dog och det tog mig hårt, i sjuan på påskaftonen dog min allra bästa vän och det var min farmor, 6 månader efter det dog min mormor men hon var redan sjuk men för det saknar jag henne och det var då allting rasade för mig, började ta självmord, skar mig i armen och tog tabletter, tänkte hoppa ner i havet, men lyckdes inte. jag tänker dagligen på att ta självmord men ingeting har lyckats. för ca 6 månaders sen dog våran VD/rektor på skolan som jag går nu och det var jobbigt i skolan, gick i konkurrs alla var oroliga vad som skulle hända med skolan men det gick bra…fick en ny ägare. jag tänker oxå dagligen på mina biologiska föräldrar, vet ej vilka de är. och jag har så många frågor och tankar att jag snart i står ut. har ofta huvudvärk och magvärk, det är jobbigt. jag är trygg både hemma och i skolan, har massor med kompisar, bra betyg, men jag känner att det är någonting fel ändå. jag har länge undrat om jag är inne i en depression och funderar på om jag ska fråga en läkare om man kan få antidepressiva tabletter eller vad det heter. kan man göra det?? för jag orkar inte gråta mig sömns varje natt, orkar inte ha en "glad mask" på mig jämt och ständigt. jag vill verkligen inte det…jag behöver hjälp!!

---

SVAR

Jag tror precis som du att du behöver hjälp. Det verkar som om du under många år nu har blivit utsatt för stora påfrestningar i och med alla dödsfall som skett runt omkring dig. Och sedan har du dessutom dina tankar och funderingar kring dina biologiska föräldrar som du också skulle behöva ha hjälp med att reda ut. Om du känner att du är trygg hemma och att du kan prata med dina adoptivföräldrar om hur du mår och vad du går runt och tänker på, så kanske det vore en bra start. Tillsammans kan ni kanske då också komma fram till vilken typ av hjälp du behöver framöver och att du kan få stöd i att söka den hjälpen.
Men om detta alternativ känns för jobbigt för dig, så tycker jag att du skall gå till närmaste Ungdomsmottagning och be att få en samtalskontakt där. Du kan också ringa direkt till barn-, och ungdomspsykiatrin för att få hjälp där. Dom hittar du om du ringer till Landstingets växel som står på dom blå sidorna i telefonkatalogen.
På båda ställena har dom både läkare, kuratorer och psykologer (psykolog finns inte på alla Ungdomsmottagningar i landet). Om du behöver medicin eller inte är en fråga som läkaren måste bedöma, men oavsett om du får medicin eller inte så är jag övertygad om att du skulle behöva en samtalskontakt parallellt. Din sorg över din farmor och mormor, samt dina frågor kring din adoption är ju inget som medicin kommer att lösa åt dig, utan vad medicin kan göra är att få dig upp på fötter så du inte mår lika dåligt, vilket kan vara en förutsättning för att du skall orka att ta dig igenom både sorgen och reda ut dina tankar kring din adoption. Men i detta arbete tror jag att du behöver en professionell samtalspartner som du kan få på antingen Ungdomsmottagningen eller inom Barn-, och Ungdomspsykiatrin. Så därför är det viktiga just nu att du antingen med hjälp av dina adoptivföräldrar eller att du på egen hand kontaktar någon av dessa ställen för att få hjälp med både en samtalskontakt och en bedömning huruvida du bör äta medicin eller inte.