Det senaste halvåret har saker och ting gått utför för mig. Humörssvägningarna blir värre och värre, ena stunden glad, andra stunden helt nere. För ett tag sedan började jag skära mig. Flera av mina vänner vet om mina problem, jag håller inte in på allt. Någon har påpekat till mig starkt att jag måste söka hjälp, men då känner jag bara att jag ännu hellre -inte- vill det. Mina föräldrar vet ingenting och mina betyg går utför. Jag känner på sätt och vis att jag har gett upp när det gäller skolan. Vad mitt störta problem känns som är att jag inte själv vill söka hjälp. Det känns som om jag är för stolt eller något liknande. Att jag helt enkelt tror att jag kan klara av mina problem på egen hand och att mina föräldrar aldrig någonsin ska få veta vad jag har gjort. Vad ska jag göra? Söka hjälp, trots att jag inte vill det och ändå inte vet vad jag ska göra och säga? Vem ska jag tala med?

---

SVAR

Många kan känna som du att det känns främmande att söka hjälp. Men det brukar faktiskt gå över när dom väl tagit steget och sett att det där med att söka och få hjälp inte behöver vara så stort eller konstigt. Det här med att gå och prata med en främmande människa kan tyckas märkligt, men egentligen är det inte mer märkligt än att man går till läkaren och får antibiotika när man har en infektion, eller att man vänder sig till en bilmekaniker när man har problem med bilen. Det finns en massa människor som är bra på olika saker och som jobbar med att hjälpa till när det blir problem, vare sig det är problem med bilen, cykeln, huset, kroppen eller själen. Och du skulle ju aldrig börja tänka tanken att du skulle börja reparera tvättmaskinen hemma om den gick sönder utan då skulle du vända dig till en expert. Men när det gäller själsliga problem så har vi människor en tendens att vilja klara av allting själva, fastän det är så mycket svårare ibland. Kanske är det för att man tror att man är svag om man söker hjälp, eller att andra skulle tycka man är konstigt? Det finns säkert massor med skäl till varför många har svårt att be om hjälp när dom lider i själen, och jag kan inte säga annat än att detta orsakar en massa lidande i onödan. Visst är det så att man ibland kan hjälpa sig själv om man har stöd från vänner och familj, men när det har gått så långt att man börjat skära sig själv så tycker jag att det är en ganska tydlig signal på att man inte längre själv kan hantera problemet på ett sätt som är bra för en själv, utan det är dags att koppla in någon annan. Mitt råd till dig är faktiskt att du tar det där steget och söker dig till närmaste Ungdomsmottagning eller går till skolkuratorn/skolpsykologen. Du behöver inte veta vad du ska göra eller säga, utan det hjälper dom dig med. Eftersom dina vänner uppenbarligen känner till dina problem så skulle du kunna ta hjälp av dom i den här situationen. Ta med dig någon av dom till Ungdomsmottagningen eller skolkuratorn/skolpsykologen så får du kanske den där lilla knuffen som du nog behöver för att våga ta steget och söka hjälp. Jag fick faktiskt ett brev från en av ungdomarna som jag svarat här på nätet. Den personen hade tagit steget och gått till Ungdomsmottagningen och sökt psykolog, och hade nu fått ett hopp om att komma till rätta med sina problem. Jag skall be vår webmaster lägga ut detta så du och andra kan se att det faktiskt inte behöver vara så konstigt att söka hjälp.