Okänd
Annat
Jag har suttit och läst tidigare frågor om anorexia och bulimi, och gråtit floder. Jag fick själv anorexia strax innan jag fyllde 18 (snart tre år sen). Själva den riktiga, fysiska, anorexian (som den definieras i medicinska sammanhang), med bortfall av menstruation o.dyl. "gick över" på fem månader, ungefär, men det psykiska sitter benhårt i. jag har sen dess flyttat hemifrån och bor nu i en annan stad, där ingen känner mig sen innan – ingen har sett mig med fullt utvecklad anorexia, och jag tror inte att någon tror att jag har ätstörningar. när jag fick anorexia var det till stor del stressrelaterat. sen dess är det min "naturliga" stressreaktion. när jag är stressad blir tvångstankarna värre. på sistone tror jag att jag krupit närmare anorexian igen. förra året höll jag min vikt ganska konstant på ett normalt BMI, men i år har jag börjat skriva listor med vad jag har ätit o.dyl. jag har även börjat träna mycket. jag vill inte få tillbaka anorexian, även om det på sätt och vis skulle kännas tryggare. då skulle jag iaf få lyckas med att gå ner i vikt. dessutom är det svårt att handskas med att man har anorexia, när man inte riktigt har det. eller lite tydligare. det är svårt att känna att man har ett allvarligt problem när det inte är medicinskt längre. jag har inga frågor jag vill ställa, och behöver väl heller inget svar. det känns bara skönt att få skriva av sig.
SVAR
Just det som du beskriver att det kan vara svårt att handskas med anorexia när man medicinskt har kommit ur det, men när dom psykiska mönsterna fortfarande är starka, har många beskrivit för mig. Det känns ju precis som du säger inte lika alarmerande längre, men kampen mot sjukdomen kanske blir som starkast just i detta läge, eftersom dom flesta då förväntas stå på egna ben och inte har dom intensiva hjälpresurser som sätts in när den medicinska faran är som störst. Att vilja minska i vikt är ett vanemässigt beteende typiskt för personer som har eller har haft anorexia, och just för att det blivit en vana så är det också något man får brottas med även efter sjukdomens akuta fas. Faktisk så går det att hitta paralleller till alla typer av vanemässiga beteende som tex missbruk. Det är inte på själva behandlingshemmet, avgiftningskliniken osv som det är som svårast även om det kan vara ett helvete i sig, utan det är när den "botade" missbrukaren kommer hem och skall leva i sin vardag som han/hon upptäcker att kampen mot det egna vanemässiga beteendet när vardagen utsätter en för stress och motgångar börjar. Och den kampen är som sagt många gånger svårare eftersom människans vilja att ta till välkända mönster när hon utsätts för påfrestningar såsom tex stress, är starka processer som är både svåra och tidskrävande att förändra. Därför förstår jag precis din situation när du säger att det är kämpigt att motstå din egen reaktion på stress, vilken i ditt fall är att vilja gå ner i vikt. Jag vet att du inte ställde någon direkt fråga hit, men jag ville ändå ge dig ett svar på det du skrev och kanske samtidigt ge dig lite inspiration att kämpa vidare. För det är faktiskt så att ju längre tid du klarar dig i din vardag utan att gå ner i vikt, desto mer tyngd lägger du i en annan vågskål än den som får dig att vilja minska i vikt. Och till slut kommer det hela att väga över och du har etablerat nya vanor hos dig själv, som bygger på dina egna erfarenheter av att du klarar att hantera din vardag utan att ta till ditt gamla beteende. Successivt kan man på så sätt bygga upp sitt eget självförtroende (dvs att man klarar sig utan att gå ner i vikt), och sina nya vanor, vilka till slut utgör ens nya liv och vidgade personlighet. Men det är just dom här första åren som man verkligen måste kämpa, sedan kommer det gå lättare och lättare med tiden efterhand som man lägger dessa nya erfarenheter i vågskålen. Det du kan göra nu förutom att kämpa på som du verkligen gör, är att så mycket det är möjligt försöka minska stressen i ditt liv. Det kan handla om att prioritera mellan olika aktiviteter, eller tex ge avkall på att det alltid skall vara jättestädat hemma eller vad man nu har i sitt liv som stressar en. Det kan också handla om att försöka ordna sitt arbete eller sina studier på ett sätt som är rimligt att hantera utan för mycket stress, dvs att man sätter nivån på sina egna prestationer med hänsyn till att man faktiskt har en historia med anorexia. Detta är det som du konkret kan försöka åstadkomma för att hjälpa dig själv på traven lite grann, men annars är det så att du har en tid av kamp mot din egen reaktion att vilja minska i vikt framför dig, och jag önskar dig verkligen lycka till i denna kamp och vill bara tillägga att om du ibland känner att det känns för tungt så finns det psykologer och kuratorer inom öppenvårdspsykiatrin att vända sig till, vilka tillfälligtvis, eller under längre tid kan hjälpa dig i din kamp och ge dig stöd för att orka vidare tills vågskålen väger över mot det nya....
Visningar : 490
