Hej! Jag är snart 16 år och normalviktig (50 kg, 164 cm) men för kanske ett halvår sedan hade jag problem med att äta. Jag var tjock (nästan 65 kg) och mådde dåligt framförallt psykiskt av min övervikt. Så jag slutade äta, och när jag väl åt kräktes jag upp det direkt efteråt. På tre eller fyra månader gick jag ner hisnande 20 kg och ertappades med fingrarna i halsen av min mamma, som blev fruktansvärt besviken på mig. Nu har jag gått upp några kilon och trivs väl hyfsat med min vikt men kommer fortfarande på mig med ångest över allt jag äter. Mina föräldrar har haft mycket besvär med mig. Jag var sexuellt utnyttjad som liten fram till tolvårsåldern och det har drabbat dem hårt när det kom fram. Ätstörningarna var ännu en sak som gjorde dem oerhört nedslagna och jag vill verkligen inte vara en börda för dem. Så det var väl för min mamma jag kämpade mig ur ätstörningarna på så kort tid. Nu är det så att jag inte tror att min kropp har stabiliserat sig efter alla bravader, och jag ska snart på en rutinmässig läkarundersökning (eftersom jag har struma). Kommer det märkas förutom på viktminskningen att jag har haft ätstörningar, och kommer man kunna misstänka att jag har det fortfarande? Jag är så rädd för att min mamma ska börja undra igen och få sömnproblem osv som hon hade då hon hade fått reda på mina ätstörningar. Hur mycket jag än vill att hon ska lita på mig vet jag att hon inte kan göra det, och att ha henne vakande över mig som en orolig hök för något jag är oskyldig till känns verkligen för jävligt. Tacksam för snabbt svar.

---

SVAR

Det som bekymrar mig mest med ditt brev är att du är så inriktad på hur dina föräldrar känner inför dina problem så du helt glömmer bort dig själv. Att det är jobbigt för föräldrarna när ens barn blir utsatt för sexuella övergrepp, och lider av ätstörningar är naturligt, men dom sexuella övergreppen måste ha drabbat dig själv betydligt hårdare än dom drabbade dina föräldrar, och likadant är det med ätstörningarna. Problemet med att fokusera alltför mycket på hur dina föräldrar mår och känner sig är att det är lätt att dina känslor kommer bort och inte räknas. Det är som jag sade helt naturligt att föräldrar oroar sig för sina barn när det händer saker och speciellt när det är så allvarliga saker som sexuella övergrepp och ätstörningar, men det är du i första hand som skall få hjälp och inte dina föräldrar, dom är vuxna och kan få söka hjälp från annat håll om dom behöver det.
Jag tycker att du skulle prata med kurator eller psykolog så du dels kan reda ut dina egna känslor och problem inför allt som har drabbat dig, men också för att faktiskt inrikta dig på dig själv och få hjälp att koncentrera dig på hur du mår istället för hur dina föräldrar mår. Situationen som du beskriver nu verkar inte bra eftersom du inte får en chans att själv bearbeta dina upplevelser och hur dom eventuellt hänger ihop med din önskan att minska i vikt idag. Vidare så hamnar du i en knepig situation gentemot dina föräldrar eftersom det är lätt hänt att dina föräldrar blir väldigt vaksamma och kollar dig hela tiden, vilket jag förstår kan kännas jobbigt. Så därför måste du på något sätt ta tag i själva grundproblemet, vilket faktiskt är att du inte mår bra. Beroende på hur din relation till föräldrarna är så skulle du kunna försöka att berätta att du känner dig som en börda för dom och att du skulle behöva få hjälp på egen hand. På detta sättet ger du dom en chans att hjälpa dig istället för tvärtom, så därför kan det vara värt ett försök, annars finns det andra alternativ.
Kanske är det som du säger att läkaren du skall träffa för din rutinkontroll kommer att märka din viktminskning och erbjuda hjälp, det beror ju på hur uppmärksam han/hon är, men oavsett detta så tycker jag att du skall gå till närmaste Ungdomsmottagning och prata med antingen en psykolog eller kurator. Du kan också vända dig till skolkuratorn eller skolpsykologen. Det viktiga är att du får en kontakt på egen hand där dina problem och känslor står i centrum som motvikt till all din omsorg om dina föräldrar.