Hej! Jag är en tjej som är 13 år och är 155 lång. Jag brukar pendla mellan att väga 35-38 kg. Jag ska berätta vad jag äter på en dag: Frukost:ingen lunch:ingen middag:olika.mamma tvingar i mig massor med mat. Jag har problem med maten och brukar hetsäta de få gånger jag äter. Jag slutatde äta i 4an och nu har det pågått ganska så länge. Jag tränar ibland för att bränna kalorier och jag läser hur mycket kalorier det är i olika saker. Jag hatar godis och pizza för att de är så feta. Jag berättade för min kurator som sa att hon hade tystnadsplikt att jag inte åt något för ca. ett år sedan och hon ringde till mamma på en gång fast jag inte ville det.Jag och min mamma var tvungen att åka till skolan och lyssna när kuratorn och skolsystern sa att jag hade ätstörningar och behövde hjälp.Jag har gått på regelbundna viktkontroller och senaste gången sa dom att det inte behövdes mer men de märkte inte att jag hade gått ner 4 kilo.Jag undrar om det kan vara så att jag har anorexi nervosa? Jag har nu inget förtroende för kuratorer efter att hon avslöjade om mina mat problem.jag har inte berättat för någon hur lite jag äter men mamma säger att jag hetsäter för mycket och tror att jag äter massor för att jag ljuger. Det här kan låta konstigt men jag vill inte bli frisk för jag vet att jag kommer bli tjock.dessutom har jag slutat växa antagligen på grund av det här och jag är väldigt kort.jag vill bli lång men jag tror inte jag blir längre. tycker du jag ska söka hjälp?är det onormalt att bara tänka på att inte äta och att kolla i en spegel minst en gång i timmen om man är tillräckligt smal? snälla hjälp mig!!

---

SVAR

Om du har anorexia kan jag inte svara på utan att ha träffat dig, men din situation och syn på mat och vikt låter inte speciellt hälsosam. Så svaret på din fråga är att jag tycker du skall söka hjälp innan det hela går för långt, för det är inte speciellt normalt att försöka undvika att äta, eller att kolla i spegeln om man är smal på det sättet som du gör.
Jag kan förstå att du inte har förtroende för kuratorer efter vad som hände, och normalt sett så vänder man sig inte till föräldrarna för att berätta vad någon som kommit till en sagt. Men när kuratorn eller psykologen bedömmer det som att det finns en allvarlig risk för elevens/patientens liv och hälsa så måste dom faktiskt agera på något sätt, och är då faktiskt tvungna att bryta tystnadsplikten. Nu tycker jag att man hade gjort bäst i att berätta för dig i det här fallet att man skulle kontakta din mamma och förklarat varför, innan man ringt din mamma. För skall man bryta det förtroendet som man har så gör man bäst i att vara ärlig med detta. Men nu vet inte jag ifall kuratorn berättade för dig vad hon tänkte göra eller ej, men så brukar jag göra i dom fall som jag tvingats bryta tystnadsplikten. Den här regeln finns ju för att skydda människor från att allvarligt skada sig själva, vilket man gör när man inte äter (anorexia leder ju inte sällan till allvarliga skador och döden). Men som sagt så tycker jag det är bäst att alltid informera den man träffar om att man tänker bryta tystnadsplikten då man anser att det finns risk för liv och hälsa.

Jag vet att många liksom du inte vill få hjälp för man ser en risk för att gå upp i vikt. Och det är tyvärr ett av ätstörningarnas svåraste problem, för det är ganska svårt att hjälpa någon som inte vill bli av med sina problem. Men sedan vet jag att hos i princip samtliga som lider av någon form av ätstörning finns en frisk sida som vill vara fri från tvånget att alltid tänka på vad dom äter och alla dom våndor som självsvält/hetsätning för med sig. Och det gäller att passa på när dom sidorna visar sig. Eftersom din mamma nu känner till problemen du har så tycker jag att du skall ta ett tillfälle när du känner att du tröttnat på den ständiga kontrollen av vad du äter och din vikt, och berätta för henne att du behöver hjälp. Du kan också vända dig till skolkuratorn igen, om du kan tänka dig att ge henne en chans till. Alternativt finns Ungomdsmottagningen i din kommun också. Men som sagt, passa på någon gång när du känner att du skulle vilja komma ur det här, för då är det lättare för dig att vara ärlig med dina problem och berätta hur det verkligen ligger till.