Hej! Jag har sen jag vart liten haft ganska svårt för mig, i skolan mm, har fått diagnosen damp… Mitt stora problem är mitt temprament, jag har väldigt svårt att kontrollera mig när jag blir arg. Eller nästan omöjligt ibland. För tillfället använder jag antideppresiva mediciner. Men min läkare pratar om ifall jag ska få mot mitt temprament… Jag vet inte, är inte så förtjust i mediciner, dem gångerna jag glömt att ta mina antideppresiva mediciner, så får jag ont i huvudet eller vad man ska säga, man är alltså beroende av dem, och jag vill inte få ännu mer saker som jag blir beroeonde av. Men samtidigt så blir jag ju ganska rädd för mig själv när jag blir sån… Har vart nära några gånger att jag gjort väldigt dumma grejer, när jag gick på högstadiet så bråkade jag varje rast, gick inte en enda rast utan att jag bråkade, folk var rädda för mig, nu när jag kommit till ett nytt ställe, vill jag inte att folk ska se på mig på detta sätt. Folk ska ju kunna säga till när dem tycker att jag gör fel, utan att behöva tänka på ifall jag ska bli arg eller inte… Jag har under hela min uppväxt haft det ganska tufft, folk som int har förstått mig.. Men jag har visserligen föräldrar som älskar mig över allt annat, men dettta hjälper ju inte alltid… Jag har väldigt svårt att lita på folk, så därför brukar jag undvika förhållanden. På något sätt så straffar jag mig själv hela tiden.

---

SVAR

Min erfarenhet av personer som har samma typ av problem som du är att det oftast är viktigt att man har någon att prata med, eftersom man alltför ofta stöter på människor som inte förstår hur man själv tänker och fungerar. Och det är ju precis som du säger inte alltid det hjälper helt att föräldrarna älskar en, även om deras kärlek är en bra grund att stå på. Dina problem med ditt temperament, din önskan om att andra ska kunna se på dig som vem som helst och även kunna framföra kritik till dig utan att du blir arg, samt din rädsla för förhållande är ju problem som på ett eller annat sätt kan hänga ihop med din DAMP-diagnos. Men detta behöver ju inte gälla för alla problem du räknar upp för även om man har DAMP så är man ju först och främst människa med samma typ av problem som vem som helst kan ha. Så oavsett om man har DAMP, lider av depression, har anorexia, eller bara har en tillfällig kris eller svacka, så behöver man oftast någon att prata med om den egna situationen och hur man skall kunna hantera sitt eget liv och dom kontakter man har med människor i skolan och senare i arbetslivet. Medicinerna du äter är ju ett sätt att komma till rätta med din problematik så att du skall kunna vara i skolan tillsammans med andra på ett sätt som du själv mår bra av, och även om jag förstår din rädsla för mediciner så brukar i regel inte antidepressiva vara beroendeframkallande. Men jag tycker att det är viktigt att du tar upp detta med din läkare och pratar med henne/honom om hur du känner dig inför att äta medicin. Han/hon kan ge dig mer information om medicinen du äter och även ge dig information om den medicin som nu är föreslagen mot ditt temperament. Jag tror att du kan bli lite lugnad efter en sådan diskussion med din läkare. Men som jag sade tidigare så tror jag även på att du skall ha en samtalskontakt för jag vet att det alltid är svårt om man känner att man inte riktigt är som dom andra i skolan, och här kan det vara bra att ha någon utanför familjen att prata om sådant med. Be därför din läkare att skriva en remiss till en kurator eller psykolog, eller sök upp närmaste Ungdomsmottagning eller skolkuratorn/skolpsykologen om du tycker att min idé verkar vettig. Jag tror nämligen inte att medicinen i sig kommer att hjälpa dig när det gäller din rädsla för att lita på folk och hur du skall kunna ha ett förhållande i framtiden. Men om du kombinerar medicin med samtal så har du stora möjligheter att komma till rätta med dom problem som du beskrivit för mig.