SVAR
Visst är det allvarligt det som hände dig, även om det aldrig gick så långt som till våldtäkt, utan stannade vid sexuellt ofredande. Jag vet inte vad din mamma sade om det hela, men visst ska man polisanmäla en sådan här sak. Och personligen tycker jag att du själv skall försöka gå till en kurator och prata om det här, även om du pratat med din mamma. För jag tror att det kan vara bra för dig att även få professionell hjälp att bearbeta det du varit med om.
När det sedan gäller dig själv, så vet jag att Internet är något väldigt bra när man som du beskriver inte har så många kompisar, för på nätet är det lätt att få kontakt med människor, och man går mer på vad en person tycker och hur han/hon är, än hur hon/han ser ut och hur inne personen är.
Men, det finns ju också risker, som du själv nu fått känna på. Speciellt när man går över till att träffa personerna man mötet på nätet. Anonymiteten lockar ju inte bara personer som vill träffa andra utan att behöva bry sig om dom vanliga sakerna som utseende och hur häftig man är, utan det lockar ju också en hel del människor som är både störda och kriminella. Så mitt råd till dig är att du är försiktigare i fortsättningen. Använd Internet till att prata och kommunicera med andra, men om du nu känner lite extra för någon och ni bestämmer att träffas så se till att göra det på ställen där det är mycket folk. Jag menar skall ni umgås på kvällen kan ni ju lika gärna sitta på ett kvälsöppet café som att du går med till någons hotellrum. Risken är oerhört stor att du kommer råka ut för något ännu värre än du redan gjort,ifall du fortsätter att följa med personer till hotellrum, eller andra stället där ni är ensamma. Att du blir bjuden på alkohol är ju redan det en signal om att något inte är okay, eftersom du bara är 16 år.
Mitt råd att du skall gå till tex Ungdomsmottagningen och träffa en kurator, eller till skolkuratorn ger jag inte bara utifrån det övergrepp du blivit utsatt för, utan också för att jag tror att du skulle kunna få lite mer ordning i ditt liv om du kunde prata och reda ut en del saker kring det här med att du känner dig ensam, och deppig emellanåt. När du beskriver det hela så låter det som att deppigheten är den enda riktiga känslan du känner, och kanske skulle du då behöva lite hjälp för att hitta även andra känslor som säkert finns där någonstans, men som inte kommer fram idag. Du skulle också kunna använda en kuratorskontakt till att prata om dom sakerna som du nämner att du inte berättar för din mamma. Kanske finns förklaringen till hur du känner dig i det som du inte ville gå närmare in på här?
Eftersom du har en bra relation till din mamma, så kanske du skulle prata med henne och höra vad hon tycker om mitt förslag.