hejsan ja är en tjej som fick anorexia när ja var 13 år efter mina föräldrar skilde sig…nu blir jag 16 och har det inte just nu men ja kan inte komma ifrån tankarna att ja vill inte äta!!!enda anledningen att ja äter är för att min pappa o pojkvän tvingar mig….hur ska jag komma från dem här…

---

SVAR

Ett av dom svåraste sakerna med anorexia är enligt min erfarenhet just dom här tankarna som du beskriver. Jag har träffat många i din situation som varit "friska" under en tid och ätit som dom ska, men som har svårt att släppa dom här tankarna att dom egentligen inte vill äta. Men att ha dessa tankar ligger liksom i sjukdomens natur och det kan ta lång tid innan dom släpper. Det är just därför det är så viktigt att man har någon/några personer som "tvingar" en, eller som håller koll på att man faktiskt äter, för annars kan tankarna växa sig för starka för att man själv ska klara av det.
Det finns en del teorier och förklaringar till dom här tankarna och varför dom har så svårt att ge med sig, men enligt min erfarenhet så handlar det mycket om att den som lider/lidit av anorexia, under lång tid har liksom präntat in dom här tankarna i sig själv. Det är ju just dom här tankarna som alla anorektiker upprepar för sig själva tusen gånger om dagen när dom är inne i sin sjukdom, eftersom just dom här tankarna är dom som får dom att avstå från mat även om magen skriker. Så dom här tankarna blir anorektikerns bästa vän under hela sjukdomen och dom tankar som han/hon hänger upp hela sitt liv på. Och när du år efter år upprepar samma tankar i ditt huvud och upplever dom som bra tankar (vilket anorektikern gör) så blir det ju lite som att hjärntvätta sig själv. Dom här tankarna blir så hemtama och bekanta så dom till slut kan kännas som om dom utgör hela anorektikerns personlighet. Jag vet inte om du känner igen detta, men om du tänker efter hur många gånger om dagen du tänkte att du inte ville äta under tiden du var sjuk, och hur lite plats det fanns för andra tankar, så kanske du kan förstå vad jag menar.
När man tänker en enda tanke så ofta som man oftast gör när man lider av anorexia, blir den en sådan stor del av ens personlighet att det tar lång tid att förändra tankemönstret när man väl börjar bli frisk rent kroppsligt från sin sjukdom. Att klara av att äta så kroppen mår bättre är i sig en oerhörd prestation för en anorektiker, men det är ändå oftast svårare att förändra tankarna, och det tar längre tid. Därför är det en kamp som man måste hålla på med i många år, innan dom börjar ge sig. Men när man får hjälp från anhöriga eller andra att inte låta tankarna få styra, så kommer till slut tankarna att förändras dom också. Man kan ofta hjälpa till i detta, genom att tex göra en så liten sak som att varje gång tankarna dyker upp, faktiskt mer eller mindre tvinga sig själv att säga högt, eller i tanken att: Jag vill äta!
Min idé är att du skulle pröva att säga så, fast du egentligen inte tycker på det viset. Det skulle mycket väl kunna förändra ditt tankemönster på samma sätt som när du en gång gick för dig själv och upprepade att du inte ville äta. Men det gäller att vara envis och ha tålamod!