Hej, egentligen är jag väl lite för gammal för att fråga här, men vet inte vart jag ska vända mig annars, jag har ingen att prata med om detta så jag hoppas ni vill hjälpa mig ändå… för två månader sedan träffade jag en tjej som är något yngre än jag (30) och som relativt nyligen brutit ett långt förhållande. Hon nämnde redan från början att hon var tveksam till att gå in i något nytt och att hon egentligen helst skulle vara singel. Själv blev jag upp över öronen förälskad, mitt livs andra och stora kärlek. (första gången var inte besvarad…)Vi hade så mycket gemensamt att det nästan kändes overkligt… alla intressen, erfarenheter, åsikter, sex – allt stämde..! Bara det att hon inte var kär i mig utan bara tyckte väldigt bra om mig. Alldeles nyligen gjorde hon slut med motiveringen att det inte kändes 100% rätt och att hon inte hade så många år kvar att "testa" ett nytt förhållande. (med tanke på de biologiska begränsningarna att få barn längre fram…Hon anser att man bör vara ihop ett par år innan man skaffar barn…) Hon letade alltså efter någon "drömprins" hon kunde bli blixtförsälskad i och där allt skulle stämma för henne… samtidigt som hon berättat för mig att hon har väldigt svårt för att faktiskt bli kär i någon, det har visst bara hänt två gånger tidigare och båda gångerna fanns det inget gensvar. Jag förstår inte hur hon kan ge upp det vi har för att kanske, någon gång i framtiden, träffa någon som är bättre, när hon själv sagt att hon har väldigt, väldigt svårt för att träffa någon ny, och att jag är den den fungerat bäst med hittills.. I mina ögon så har hon en lite orelistisk drömbild av hur hon vill ha det, lite grand med tanke på hennes ålder också… ( hon ska alltså hitta "den rätte", börja ett nytt förhållande, känna efter ett par år och sen kanske skaffa barn om hon fortfarande är kär… ) Jag tycker det känns orättvist och att jag inte fått någon riktig chans, och dessutom, även om ett förhållande börjar med ett "klick" från båda parter – hur länge håller det i sig…? Efter en tid när den stormande passionen lagt sig så bygger man ju i alla fall förhållandet på andra grunder, eller finns det verkligen par som är kära i varandra resten av livet…? Själv skiljer jag på kärlek och att "vara kär". En passion övergår väl vanligtvis till något djupare, mer varaktigt…? Tror ni det finns en chans att hon "tar sitt förnuft till fånga" och omvärderar vad det egentligen är hon vill ha? Hon är en väldigt ärlig och rättfram person som säger precis vad hon känner, så jag vet att hon tycker om mig väldigt mycket, och enligt henne är jag "den perfekte pojkvännen" men det är "henne det är fel på…" -Låter som en gammal klyscha men jag måste försöka tro att det är så för att inte gräva ner mig i grubblerier… Allt känns bara tomt och overkligt. Vi träffades under speciella förhållanden och jag behöver mycket lång tid för att slicka mina sår… så att träffa någon ny för att glömma henne är inte ett alternativ. Detta var den kvinna jag verkligen ville leva och bilda familj med, nu känns allt fullständigt meningslöst… Vad gör man…?

---

SVAR

Ja, vad gör man? Det finns väl inget riktigt självklart svar på den frågan. Dina funderingar om hennes sätt att se på kärlek och förhållande är fullt förståeliga, men ska man svara på frågan ifall man kan vara kär hela livet i sin partner, eller om man bör skilja på att vara kär och kärlek, så kommer svaret att variera beroende på vem du frågar. Det är så oerhört individuellt hur man ser på kärleken och vad man vill ha ut av en relation att det inte går att säga att ”så här är det”.
Visst kan man tycka som du att det här med passion och att vara kär, går över för något mer varaktigt och djupare, som du definierar som kärlek, det är många som skulle hålla med dig. Men samtidigt finns det dom som lika bestämt skulle hävda att relationen inte är något att satsa på om inte passionen och den pirriga känslan av att vara kär finns där. Vidare finns det dom som hävdar att det här med att vara kär och ha ett passionerat förhållande går i perioder där man inte alltid kan förvänta sig att känna så, men där relationen anses som utdöd om man inte får den typen av känslor för varandra med jämna mellanrum.
Ja, det finns garanterat ännu fler varianter på vad kärlek är och vilken typ av relation som är värd att satsa på och inte. Men poängen är att då det hela är så individuellt så är det upp till var och en att definiera vad kärlek betyder för en själv och vilken typ av relation man vill försöka få.
I ditt fall så stämmer inte din uppfattning med hennes uppfattning om en relation. Och visst är du i din fulla rätt att tycka att hon är orealistisk, många skulle som sagt hålla med dig, men det förändrar ju inget i sak. Hon har den uppfattningen hon har och söker tydligen något annat än det som hon hade med dig, och det kan vara väldigt svårt för dig att påverka. Självklart kan du försöka satsa på att få henne att ändra uppfattning genom att tex finnas där och ömsom söka kontakt, ömsom dra dig undan för att låta se om hon själv går åt det håll som du önskar, men det är också allt du kan göra. Men om resultatet blir det önskade vet du inte på förhand, och det kan inte heller jag ge dig något tips om. Många människor förändrar ju sin syn på kärlek och relationer efterhand som dom gör egna erfarenheter, men det går aldrig att förutsäga varken OM en människa kommer att förändra sin uppfattning, eller HUR. Så det enda du kan konstatera är att hon idag har en annan syn på kärlek och relationer än vad du har, och att er relation i det avseendet inte höll måttet för henne. Och faktiskt kan det vara så att hon kommer att tillhöra dom som lyckas hitta sin drömprins och det går precis som hon har planerat, eller så kommer hon att få erfarenheter som gör att hon omvärderar sitt förhållningssätt och längre fram vill ha den typen av relation som du kan erbjuda. Men ingen kan veta säkert.
Så för dig återstår bara som jag ser det att fundera över ifall du vill hänga kvar och satsa på det sätt du kan, för att hon skall inse det som du vill att hon skall inse. I det fallet får du bara akta dig för att bli för påstridig, för du måste ju ändå respektera hennes beslut, och det är ju inte lönt att bygga en relation på att man tjatat sig till ett förhållande.
En annan väg att gå är ju att du släpper det helt och hållet och försöker slicka dina sår och ta hand om dig själv lite extra framöver. Det handlar ju om att tillåta sig själv att sörja, men samtidigt försöka finna annat i livet (inte nödvändigtvis en ny relation) som kan göra att det hela ändå känns meningsfullt. Vänner kan vara ett bra stöd i sådana lägen så man inte bara sitter själv hemma och gräver ner sig. Så fundera över hur du själv vill förhålla dig till det hela, för i sådana här situationer blir man ju plågsamt medveten om att den enda man i princip kan styra över och påverka är en själv.