Hej jag har ett mega stort problem (tycker iaf jag) Jag känner mig så kluven och delad jämt och ständigt. ibland får jag för mig massa saker och försöker inbilla mig att det är sant, fastän jag vet att det inte är sant. men det är som att jag upprepar det så mycket så att det blir sant i mitt huvud. jag har rätt så livlig fantasi också, kanske är därför. Jag har varit deprimerad i ungefär tre år snart men jag har aldrig sökt hjälp, jag vågar inte berätta det för någon. Tänk om dom tycker att det bara är trams? Dom kanske inte alls tycker att det är något viktigt.. dom flesta säger ju "Det försvinner med åldern" bara för att man är tonåring så behöver ju inte det vara problemet, väl? Jag antar att jag har dåligt självförtroende i vissa sammanhang. När jag var liten så var jag jätte populär och vågade göra massa saker.. men nu börjar jag gymnasiet och jag vet inte ens om jag vill gå till skolan. om jag vågar. jag är inte rädd för att jag inte skall få vänner, jag är bara rädd för att synas. Jag tycker inte om när folk ser på mej, ser dom inte att jag är ful? jag blir nästan arg på folk som kallar mej söt, det känns som att dom sviker mig. Jag kan inte förstå varför jag hatar mej såhär men varje gång det börjar bli bättre så ramlar jag ner i ett nytt hål. Varför är det så här?

---

SVAR

Jag kan tyvärr inte ge dig svar på varför det är så här, utan det måste du försöka ta reda på tillsammans med någon som du kan träffa och prata med mer regelbundet. Det kan nämligen ta lite tid innan man förstår orsaken till sina känslor, och ibland är det till och med så att man inte finner någon förklaring överhuvudtaget. Men oavsett om man hittar någon orsak eller ej, gäller det att man lär sig hantera den här typen av känslor utan att behöva trilla ner i ett nytt hål. Mitt råd till dig är därför att du söker en samtalskontakt hos antingen skolkuratorn/skolpsykologen eller på närmaste Ungdomsmottagning. Man ska inte behöva gå runt och känna sig deprimerad under så lång tid som du har gjort, utan att få hjälp. Och du har helt rätt i att man inte skall vifta bort det med att säga att det bara beror på tonåren och att det går över. Förvisso kan tonårstiden vara en stökig tid för många, men det är inget som säger att man ska vara deprimerad under flera år bara för att man är tonåring. Du har kanske fått en känsla av att ingen kommer ta dina problem på allvar bara för att du är tonåring, och att du därför inte vågat berätta om hur du har det. Men den risken är oerhört liten, för enligt min erfarenhet tar både kuratorer, psykologer och läkare allvarligt på ungdomars psykiska hälsa, och man är medveten om att det är många som känner som du idag och som därför behöver hjälp. Så ta chansen och sök upp någon som kan hjälpa dig på hemmaplan, för du har inget att förlora på det utan tvärtom allt att vinna. Berätta som det är för den du träffar och låt denna personen hjälpa dig både med att berätta hur du mår om du tycker det är svårt, och hur du ska kunna hitta vägen till att må bättre.