user-image
Okänd
Annat

Jag är en 15årig tjej som har ganska många kompisar, jag tror att jag har ganska lätt att få nya , och jag ser mig själv som trevlig och öppen och jag vet att jag är bra på många saker. Men nu är det så att jag bryr mig så otroligt mycket vad folk tycker och tänker om mig, jag tar åt mig väldigt mycket av vad folk säger till mig, tex så sa nån en gång att jag sprang konstigt, det ledde till att jag aldrig kunde springa utan att jag tänkte på hur det såg ut.Jag kunde aldrig hoppa höjdhopp för jag kunde inte stå ut med tanken på att folk tittade på mig och kommenterade hur jag sprang/hoppade. Sen var det att någon kommenterade hur jag skrattade en gång och det ledde också till att jag tänkte "oj nu låter det konstigt,sluta skratta "… Helt sjukt! De incidenterna + massa annat har nog lett till att ja börjat staka mig väldigt mycket när jag pratar, det har jag aldrig gjort förut! Detta är väldigt jobbigt för mig och hindrar mig från att leva fullt ut och det är så otroligt tråkigt! Vad ska jag göra?


SVAR

Det här med att vara rädd för vad andra tycker och tänker om en, handlar i dom flesta fall om att man har lite dåligt självförtroende och liksom behöver att andra bekräftar att man är bra osv, hela tiden för att man skall vara nöjd med sig själv. Att du är känslig för vad andra säger om dig kan förvisso ha en hel del med din ålder att göra, då tonåren är en sådan ålder när man försöker hitta vem man är, varför man kan vara extra känslig för kommentarer kring sin person. Men jag tycker inte att man skall avfärda det som ett tonårsproblem heller, utan sannolikt har du själv också lite svårt för att ge dig själv tillräckligt med beröm och bekräftelse för att klara att stå emot det andra säger om dig.
Det här med att jobba upp självförtroendet kan vara en lång väg att gå, men i ditt fall tycker jag inte att vi behöver göra det så krångligt utan du kan istället koncentrera dig på dom saker som du räknat upp i ditt brev. Det verkar ju nämligen som om du normalt inte har några problem att umgås med andra, säga vad du tänker osv, varför vi inte behöver göra det till ett större problem än vad det är.

Det jag tycker du skall göra är att utmana dig själv lite grann. Ta dom här två sakerna du räknade upp, att springa konstigt och att skratta konstigt. Nu vet ju inte jag om det verkligen är så att du springer och/eller skrattar konstigt för där kan vi människor ha delade meningar. Men det är oväsentligt i sig om du gör det eller inte, utan prova istället att säga till dig själv att:
"Jag springer och skrattar konstigt, men jag är helt okay ändå. "
Poängen med att säga så till sig själv är att man liksom inpräntar i sitt eget huvud att även om andra kan tycka man är konstig, så är det helt okay att vara det ibland. För sanningen är att det alltid kommer att finnas människor som tycker att du är konstig på något sätt. Det kommer du stöta på hela livet, och därför är det meningslöst att hela tiden försöka intala sig att man INTE är konstig. Det är bättre att försöka acceptera att man anses som konstig ibland, men att det är helt okay att vara det. Man kan nå så långt i detta att man till slut blir stolt över att någon tycker man är konstig, för är man konstig är man ju faktiskt lite speciell och inte bara som alla andra. Men då krävs det att man vågar stå för sin "konstighet", vilket många har problem med.
För att du riktigt ska förstå vad jag menar så tänk tex på Carola som dom flesta känner till. Jag vet att det är många som tidigare sagt att hon är konstig för att hon har sin tro, och inte döljer den. När Carola slog igenom så var hon öppen med sin tro, vilket var ovanligt i Sverige, varför jag hörde många tycka att hon var lite konstig. Men idag är det inte lika många som säger det, för dom har märkt att hon inte skäms för sig själv utan istället står för det hon är och det hon tror på, och då kan människor istället beundra henne för det och tycka hon är speciell på ett fint sätt. Tänk nu ifall Carola börjat skämmas för sig själv, låtit bli att prata om det hon tror på, och försökt dölja vem hon är och vad hon står för. Sannolikt hade hon aldrig blivit den artist hon är idag, och sannolikt hade många fler avfärdat henne och inte respekterat henne som många gör idag. Jag tror däremot inte att det alltid var lätt för henne att stå emot människors föreställningar och tyckande, och det är inte lätt för någon. Men ska man bli stark och våga leva fullt ut som du tydligen längtar efter, så gäller det att man verkligen bestämmer sig för att inte ge vika, utan står för vem man är, även om andra tycker man är konstig. Det betyder att du som jag sade tidigare skall utmana dig själv, genom att först och främst säga till dig själv att det är okay att vara "konstig". Sedan gäller det att visa det också inför andra. Ta dina närmaste kompisar tex och börja med dom. Säg till din bästa kompis att:
" Nu ska jag springa för dig, så ska du se hur konstigt jag springer. "
När du klarat att göra det, så går du vidare och bestämmer dig för att tex springa på gymnastiken. Men innan du springer, så säg till dom andra att:
"Kolla nu när jag ska springa så ska ni få se hur konstigt jag springer."
Det kanske inte låter klokt i dina öron, men det funkar faktiskt. För när du själv säger att du springer konstigt så visar du dina kompisar att du inte bryr dig om att du springer konstigt, och sannolikt kommer dina kompisar börja säga att
"Nej, men du springer väl inte så konstigt!"
För när man säger att man själv gör något som är konstigt, brukar människor bli väldigt ivriga att övertala en om motsatsen. Likadant kan du bete dig när det gäller skrattet.

Det är tufft att göra något sådant här och man måste verkligen ha bestämt sig för att man skall komma till rätta med sitt problem. Men ibland är det så i livet att det inte finns några lätta lösningar, utan man behöver lite mod och jäklar anamma. Men jag är övertygad om att du längre fram kommer att kunna skratta vid dom tillfällen när människor säger att du gör något konstigt om du följer mitt råd och lär dig acceptera att man inte kan behaga alla här i livet, och att det heller inte behövs eftersom det räcker att man accepterar sig själv och är stolt över vem man är och vad man gör.

Visningar : 335