Hejsan, detta blir nog ett långt brev och kanske inte besvarat men jag vågar inte berätta detta för någon för allt är så långt och komplicerat att jag inte ens vet själv vad jag vill få ut av detta. Jag är 23 år och har kinesiskt bakgrund men uppvuxen i sverige i drygt 20 år. Är näst yngst av 8 syskon och pappa bor inte med oss. Jag är 154 cm/52 kg och har 75C i bh. Alla jag får höra något fint om är att jag har snygga tuttar, inget annat. jag känner mig inte så speciell och jag tycker inte det är något man blir glad av att höra men även min fästman säger det hela tiden. det känns som alla män i min omgivning dreglar över mina bröst och jag vet inte varför men jag tycker bara det är äckligt. För ca 3-4 veckor sen stannade en bil med en 30-35 år ålders man och frågade mig om vägen till biblioteket. det var tidigt på morgonen och jag var trött och hade handlar lite snabbt för frukost och förklarade så gott det gick. Efter det sa han: Tack, du, du har snygga bröst. Sen åkte han jättesnabbt iväg. Jag kände mig så äcklad och vill bara dö! Känns som jävla världen bara består av sjuka äckliga kåtbockar! Nutid: Jag är nyförlovad med en underbar kille som jag varit tillsammans med i 1 år fastän jag innest inne inte känner nån vidare "brinnande" känsla för denna man. han är 5 år äldre än mig och lyssnar på allt jag har att säga och gör alltid som jag vill. Jag är lycklig men ibland känns det som den lycklighet jag har inom mitt hjärta med honom är det han ger mig och tryggheten jag har hos honom. En nackdel är att han gärna talar öppet om hur vacker jag är medans vi har sex och när jag har svampinfektion och haft sex och det svider i underlivet efteråt brukar han trösta mig som ett barn. Jag vet inte varför jag känner så konstigt, som att alla killar tar mig för sexet eller för mina "stora" boobies som han säger. Ibland känner jag mig äcklad efteråt av all sex vi har när vi ses fastän jag vet innerst inne att jag ville ha sex lika mycket som han. Jag vet itne varför, han är ju kärleksfull och allt har varit på mitt intiativ att ha sex från allra första början. Om han ser att jag verkligen itne vill så gör han inget heller, så jag förstår inte varför jag känner mig äcklad efter sex. Jag frågar honom ofta varför och hur mkt han älskar mig, men han sa att den frågan fanns inga svar till. Det han kan bevisa går bara att göra med det han gör för min skull, inte med ord. Min familj tycker han är en underbar och omtänksam man och det tycker jag med. Sist jag frågade om samma fråga så fick han utbrott och var gråtfärdig. Han sa att jag sårar honom när jag frågar om och om igen som att allt han gjort och kämpat för att ha råd att förlova oss och alla resor vi gjort tillsammans inte var bevis nog. Sen frågade han mig om jag älskade honom. Då svarade jag: "jag vet inte". Och han sa att han kände sig som ingenting för mig när jag inte ens vet om jag älskar honom efter allt han gjort för vår skull. Ibland är jag jättetaskig mot honom och han kallar min attityd som att "han blir beodrad som en hund" och att jag måste ändra på det för det sårar honom och han skämms framflr min familj när jag gör så. Jag har ibland häftiga humörsvängningar och blir lätt arg på honom för småsaker och ibland skriker jag att jag hatar honom och i nästa stund ångrar mig och han blir ledsen med. Förra hösten var jag på en födelsedagsfest. På födelsedagsfesten hade vi några roliga lekar och en var att man skulle vara två och två. Tjejen skulle ligga och bita på en chipsbit under och killen skulle ligga över och göra 10 armhävningar. Sen när han gjort det så ska han ta chipsbiten i sin mun snabbt och resa sig upp…och det par som var långsammast skulle förlora och bli staffade att pussas framför alla andra. Jag och Cunny forlorade och fick pussas snabbt men det kändes mer pinsamt för oss båda tror jag. han var blyg också. Efter festen så gick jag och Conny hemmåt, för våra föräldrar bor åt samma håll och goda vänner. Jag och conny har alltid sett varann som goda vänner, inget annat. Den kvällen skulle han visa mig ett hus som han tittat på som kostar 2 miljoner. Fast han sa det är jättefult. så han ville visa mig. Han var på väg att gifta sig med en anna tjej och jag var glad för deras skull. På väg tillbaks mot min lägenhet frågade han om han fick krama om mig och utan ett svar från mig kramde han mig och fortsatte med att slicka mig på ansiktet och kyssa med tungan överallt över hela mitt ansikte och sen klämma mig på brösten jättehårt utanför en park ca 20 meter från min lägenhet. Sen putte han ner mig fast jag sa nej och slet upp min tröja och jag låg där som en död hund och gjorde ingenting. han sög mig på bröstvårtorna så det gjorde jätteont och klämmde och sen fortsatte han gnida sig mot mig hårt och sa att han har tyckt om mig sen jag var 16 men jag gav aldrig honom nån tacksamhet tillbaks och att han träffat många tjejer utan att ha känslor alls. Jag vet inte varför han sa så. de kvällen hade jag en lång jeansekjol på mig och han försökte ganska länge att ta av mina trosor och jag skrek itne men jag gjorde motstånd och sa åt honom att sluta tills han slutade gnida. Så började jag storgråta och vände mig omoch låg på mage. Han fortsatte att lägga sig på min rygg och gnida med "sin hårda bula" mot min bak och slicka mig i örat och nacken. jag fortsatte att ligga där som om jag vore död och inte känner honom och efter en stund slutade han och gick. Jag gick hem och dushade mig och grät jättemycket och vet itne vad jag gjorde för fel. Om det var av kärlek eller varför han gjorde det? Det var ju inget samlag men ändå känns det så äcklande! Dagen efter skickade han 2 sms där han Bad om förlåt och förklarade att han var full och visste inte vad han gjorde, han sa att han visste inte varför han gjorde så där och att han vet han har gjort mig illa. Efter den gången har jag alltid undvikit att se honom för jag vågar inte ens möta honom med blicken. Jag har aldrig vågat berätta i detalj, bara för min syster att conny försökte tafsa på mig. och hela min familj är nu jättearg på honom och hånar honom. inget mig emot. men det är jobbigt att ha känslan av att stöta på honom, både pinsamt och skämmigt. Efter detta lämnade jag min första kärlek. Dåtid: Var tillsammans med min första kärlek i 3½ år. Vid mitt första samlag hade jag itne alls ont. istället var jag extrem våt och han kom in blixtsnabbt och anklagat mig därefter för att inte varit oskuld vilket har sårat mig. Jag ljög för honom att jag hade ny kille fast det inte var sant för att jag ville vi skulle gå åt skiljda håll. Inom mig så hade jag denna brinnande känsla för honom men min familj tyckte itne om honom och sa att han var inget att ha för han kan ignenting och gör ignenting. Jag valde familjen efter att ha smygträffat honom under de där 3 åren och behövt ha sex i bilen och i källaren för att kunna vara nära honom. Även honom har jag behandlat illa. När jag känt mig bedragen fast han nekar till det har jag vid flera tillfllen slagit sönder hans saker och även honom med hårda sparkar och kastat saker på han. Men han har aldrig vågat slå mig, bara försökt krama mig och lugna ner mig. Efter vi gjort slut kom han förbi mig några gånger med bilen både natt och dagtid och knackade på min lägenhet. Sen har det slutat att vi haft sex i hallen och sen efter det går han. Jag har inte orkat bry mig om att se det som något annat än kärlek för han var jätteledsen udner denna period. Jag blev gravid och gjorde abort på egen hand. Oh han vet om det. Nu får jag höra av hans nya tjej att jag är en jävla hora, som hon uttrycker det ordagrannt. suddiga minnen: Tror jag var 11 år, jag satt stel som en idiot med min 3:e farbror och han tafsa mig på brösten och smeka låren. En av mina storasystrar kom och ropade på mig. Jag sprang efter henne och hon slog mig och sa att jag var dum som satt och lät min farbror göra så. under samma tid även min 4:e farbror har gett mig halsband och saker han säger kostat honom massa pengar. Han bad mig stryka kläder åt honom i hans lägnhet, vi var ensamma och han tog på mig lite här och där. Något mer tror jag inte. När jag var jätteliten, jag tror inte mer än 5-6 år så har min storebror som är 2 år äldre än mig stoppat snoppen i mig vid ett tillfälle och försökt kissa i mig. Jag vet inte om det är något jag inbillat mig eller ej men jag minns jag sprang till toa efteråt och kissade och mer minns jag inte. Jag började ha de här minnena när mina farbröder varit på mig, fast man kan ju inte kalla det för våldtäkt, vad det nu är. jag vet att det mian farbröder gjorde har hänt på riktigt för mina systrar har pratat om det ibland och jag känner mig bara pinsam och ber som hålla tyst. Mina systrar och jag är ganska öppna om problem som hänt med farbröder, då de har varit med om värre. Men jag har ALDRIG vågat pratat med någon om det som hände min bror, för jag vet itne om det har hänt eller ej. Men jag tänker på det ofta i olika sammanhang som påminnt mig. Jag minns även att när det hände så byggde jag och min storebror och min lillebror ett indiantält av 2 madrasser som vi band ihop inne i mina föräldrars rum. Sen hade min storebror bett min lillebror stå utanför tältet och vakta för inkräktare medans det där hände. Jag blir så äckad och tror det är nån sjuk fantasi jag har. Min bror och jag idag har itne så jättebra kontakt för han bor långt bort och pluggar i stockholm. Men när jag ska på nån fest där så får jag alltid komma till honom och hans tjejs lägenhet och sova över. Jag känner ingen rädsla för honom och vågar ALDRG prata med honom om detta. Vår pappa bor inte med oss längre sen 4-5 år tillbaks och jag saknar honom inte heller. Han har en tjej i samma ålder som mig i Vietnam nu, inte fr att jag bryr mig men han räknas inte med i familjen längre. De flesta av mian syskon tycker dte är skönt utan honom för han slog oss alla mycket illa när vi var yngre. Min äldsta syster säger att pappa har försökt våldta henne flera ggr när hon var ung, men min mamma säger att hon ljuger och jag vet inte vad jag ska tro. Han har itne gjort mig nåt ont så vitt jag vet mer än slagen. Frågor: Jag har tänkt och försökt komma ihåg mer i många år…men jag kommer ingen vart, det är allt jag minns och jag vet itne om det är minne eller ren inbillnign ens! vad ska jag göra? Snälla säg inte att jag ska prata med honom eller nån annan bara, det vågar jag inte. Tror du dessa saker har påverkat mitt sätt att behandla mina killar nu? Jag vet itne vad jag ska göra. Jag försöker verkligen lyssna på min nuvarande fästman och ändra mig, men ändå… det känns som jag har så mycket inom mig som jag itne vill och itne kan prata med nån. Under de senaste 8 åren har jag hunnit skadat ryggen (kompressionsfraktur L1) efter ett bråk med min äldsta syster som jag fortfarande mår illa av att träffa. VI har en egen restaurang i vår stad där jag har arbetat i från och till sen jag var 15 år, svart då vi kallar det "hjälpa till". Arbetsförmedlingen tycker jag gör ingenting och tycker att jag är ett hopplös fall. Jag har gått på datorek och fått praktik som jag avslutat alla hastigt liksom egna studier och allt möjligt. Varje gång har det alltid varit samma veva. Familjen behöver mig, ingen som jobbar i restaurangen och nån som mår dåligt så jag varit tvungen att hoppa in och hjälpa till. Och samtidigt får jag en lön på 21 kronor i timman vilket räcker typ till min hyra och inget annat. Jag har sökt socialhjälp flera gånger i hemlighet för min familj anser att de som lever på socialbidrag är värdelösa blodsugaren som lever på andra = skamligt. Jag känner att jag har ingen helhet i mitt liv. Inom mig slits jag mellan att duga åt familjen eller leva för mig själv. Jag har många gånger velat sticka långt ifrån familjen och kunna göra vad jag vill och jobba med ett jobb som jag inte behöver träffa dom. Ett jag där jag kan tjäna egna pengar och ha ett hem dör jag kan känna mig trygg och inte bli hotad att om jag inte gör så så kan jag leta efter ett eget hem. Den lägenhet jag bor i nu ägs av min äldsta syster. Jag ligger efter i ca ½ år med min hyra och min syster vågar jag inte träffa. Jag sitter konstant framför datorn och chattar och bygger uppmin hemsida och sysselsätter mig därmed mina dagar på det viset. Nu sista månaderna har jag börjat få problem med att urinet kommit på trosorna lite som det vill och hela området buket(?) är ömt och svullnar upp och ständig ryggvärk av min skada. Mamma tycker synd om mig och betalar och fårr mig att gå till en massör 2 ggr i veckan nu. Förra veckan frågade min massör vilken del av ryggen som var skadad då jag nämnt för henne många gånger tidigareursäktat mig för att jag är blöt i trosorna. Hon tog fram en ritning av "nervsystemet" och sa att L1 påverkar urinblåsan. Jag var hos läkane häromdagen och han sa att det finns ignen möjlighet att det kan påverkas för L1 sitter för långt upp. Ibland känns det som mitt liv består av att duga åt familjen eller bedra dom med att skaffa eget jobb. vad jag än gör så känns det fel. Jag har försökringspapper som legat och väntat på att bli ifylld för att få ut något av min ryggskada från 1997. Jag vet inte vart jag ska vända mig med det nu och jag vill iten gå tillbaks till denna doktor. Min mamma ringde upp en privatläkare som skulle vara specialist på ryggskador och jag gick dit en gång för ca 1½ år sen. Han bad mig fylla på en fullmakt och ett annat papper att han ska ha 10% av det jag får ut av försökringen. Därefter skulle jag lägga mig i ett mörkt rum och ligga där naken med trosor i 10 minuter för att slappna av. Sen kom han och ställde sig bakom mitt huvud och tafsade på mina bröst och pratade om bröstcancer och informerar mig om det. Jag vet inte hur länge han höll på att känna på mina bröst fram och tillbaks och klämma, och jag bara låg där ich tittade åt sidan och kändes som en jävla evighet. Efter det gick han ut och jag fick gå hem igen. Jag känner mig så äcklad! Jag har ingen ork att anmäla något alls ller ens ta itu med det. Jag vill bara sticka med min fästman långt härifrån (han bor i HK) och jag vet inte… men jag kommer bara sakna hem och min familj igen…fram och tillbaks samma skit! Nästa månad ska han skicka mig biljett så vi får vara tillsammans och jag är smålycklig över det men ändå lite orolig. Jag är arbetslös, gör iten så mycket och min mamma hjälper mig med räkningarna. Jag känner mig så efterbliven än de i min ålder för att de hunnit med till högskola och allt. Jag har ingenting och jag känner mig bara smutsig och onormal. Min fråga: Är jag normal? Iband vill jag bara vara med Kim livet ut och sticka till honom nästa månad och aldrig mer komam tillbaks till denna stad, familjen, skitvänner…allt! Jag känner att jag har inget här längre. Jag känner mig som ingenting. Ibland har jag tänkt på att ta livet av mig, men jag antar att jag varit för feg och alltid kunnat spela dum framför andra. Socialen tycker jag verka inte vilja veta vad jag vill, tanten på arbetsförmedlingen säger detsamma och vill itne hjälpa mig och jag själv vill itne ha med minf amilj att göra med för jag känner mig bara utnuttjad och hånad när de inte behöver mig. När jag jobbar är mian pengar inte mina. De blir sura om jag åker nånstans och om jag köper kläder eller sminkar mig lite så hånar de bakom min rygg. Min mamma sa till mig att min äldsta syster tycker jag är som en hora. Och trotts jag itne vill ta upp det med henne eller har anledning att känna mig billig så har det sårat mig och jag har undvikit familjen likaså nu. Den enda jag har att prata med är Kim och min mamma. Men mamma kan jag prata allmänt med. jag har försökt att söka psykhjälp, men mitt tålamod har varit noll hel tiden så jag har inte orkat berätta. Jag tror det här stället är det första och sista jag chansar på att berätta allt jag känner som äcklar mig utan att riktigt veta vad jag söker för svar på det hela. Snälla hjälp mig, ge mig råd. Jag är dig evig tacksam. Jag lovar mig själv om jag nånsin får svar av dig så ska jag sluta tänka, lägga det bakom mig och gå vidare.

---

SVAR

Jag tror faktiskt inte att lösning för dig är att sluta tänka och lägga "det" bakom dig. Utifrån ditt långa brev verkar det istället som om du har behov av att få prata om din situation och få hjälp med att reda ut hur ditt liv egentligen skall bli. Det är många trådar du tar upp, och du verkar ha mycket i din historia som kan förklara din känsla av äckel inför män, men också din förvirring kring hur du skall hantera din familj och dom krav som dom ställer på dig. Det här är inga lätta frågor att få svar på utan det kommer sannolikt krävas både tid och arbete från din sida för att få lite mer struktur och ordning i ditt liv så att du själv kan vara nöjd och må bra.
Du befinner dig just nu i ett läge där du kanske håller på att försöka bryta dig loss från din familj och den roll du haft under uppväxten. Samtidigt har du en massa erfarenheter av både övergrepp och misshandel som kan vara svåra att bara "glömma", då dom säkert har en hel del att göra med hur du idag hanterar relationer med män.
Mitt råd till dig är att du verkligen skall ta chansen att söka hjälp hos psykolog eller psykoterapeut för att få hjälp att hitta vägen du vill att ditt liv skall ta framöver. Det viktiga tror jag nämligen är att du får hjälp att börja tänka efter själv, och handla efter dina egna känslor och inte styras av dåliga erfarenheter och familjens krav.
Det är ingen lätt uppgift, men att försöka skapa sin egen livsväg är något som alla måste göra om man skall kunna må bra, men sedan har vi olika tungt bagage med oss i ryggsäcken varför det kan krävas mer eller mindre arbete för att åstadkomma detta.
Jag skulle vilja råda dig till att vända dig till antingen närmaste Ungdomsmottagning och söka upp kuratorn eller psykologen där. Det är gratis och dom tar emot personer upp till 25 år.
Andra alternativ är att du vänder dig till vuxenpsykiatrins öppenvårdsmottagning. Det kan ibland kosta lite grann att gå till psykologen där, och ibland är det gratis hos tex kuratorn. Men du får fråga när du ringer vad som gäller i ditt landsting.
Jag vet att du försökt prata med andra tidigare och inte tyckt att du orkat det. Men jag vill verkligen betona att du skall försöka vara lite envis i det avseendet. För det kanske inte känns bra på en gång, eftersom du inte känner personen du träffar, och det kan göra att man är lite försiktig med vad man säger. Men om man ger det lite tid så bygger man upp ett förtroende för varandra och känner att man vågar säga mer och mer saker, så ha lite tålamod och försök ge dig själv den chansen.
Det alternativ du nämner om att flytta till din pojkvän kanske också funkar för då får du lite distans till din familj åtminstone, men jag tror ändå att du skulle må bra i längden av att få hjälp med att styra ditt liv i önskad riktning och få gå igenom dina känslor kring allt du varit med om. För det är jobbiga saker du tvingats uppleva och det sätter alltid sina spår, det är inget onormalt i det. Men för att man skall kunna lägga det bakom sig som du uttrycker det gäller det att man fått en chans att både reagera på allt och fått hjälp att bearbeta det. Därför önskar jag att du skulle kämpa med att ta den här kontakten som jag pratade om, så tror jag att du kan hitta dig själv någonstans mitt i det som nu verkar tämligen kaotiskt, och då kan du få en fast grund att stå på för resten av ditt liv.