SVAR
Det är verkligen hemskt att du och andra fortfarande skall behöva ha det så här i skolan. Jag skulle önska att mobbning inte förekom överhuvudtaget då det är en grov kränkning av den som blir utsatt, men både du och jag vet att det inte hindrar människor från att mobba. Men samtidigt får man aldrig acceptera att bli behandlad illa av någon annan, men jag förstår att det är jättesvårt att reda ut sådant här på egen hand. För det handlar ju inte om hur du är som människa, utan det handlar istället om mobbarnas dåliga självkänsla, behov av makt osv. Och att ändra på andra är bland det svåraste som finns. Det hindrar inte att man ska/kan sätta stopp för mobbning och tydligt markera att man inte tolelerar att någon kränks och mobbas. Men det ska inte du göra, utan det skall dom vuxna i skolan hjälpa dig med. Det är ändå lärare och rektor som har ansvar för att alla elever ska kunna vara i skolan och bli behandlade på ett respektfullt sätt.
Jag antar att du redan berättat för dina föräldrar hur du har det i skolan, för annars tycker jag du ska göra det. Dom kan förhoppningsvis hjälpa dig genom att ta kontakt med skolan och kräva att dom gör något åt situationen. I en sådan här situation behöver man nämligen allt stöd man kan få så man inte blir så ensam som du nu känner dig. Men skulle det nu vara så av någon anledning att du inte kan räkna med något stöd hemifrån, eller att dina föräldrar redan försökt att få skolan att göra något, så tycker jag att du skall vända dig direkt till skolsköterskan eller skolkuratorn. Dom brukar vara duktiga på hur man skall hantera sådana här situationer och om du berättar för någon av dom, kan du också få stöd i skolsituationen så du orkar vidare tills man fått slut på mobbningen. Var inte heller rädd för att gå till kuratorn på närmaste Ungdomsmottagning. Hon/han kan också hjälpa dig genom att stötta och hjälpa till med att kontakta skolan så dom kan agera.
Men vad du än gör så fortsätt inte med att gå ensam och hoppas på att dom ska sluta mobba, för det gör dom sannolikt inte förrän dom får klart för sig att det inte längre tjänar något till. Jag vet att många i din situation är rädda för att berätta för lärare, kuratorn eller rektorn för dom är oroliga för att det bara blir värre då om mobbarna får reda på att man tjallat. Enligt min erfarenhet så brukar det ändå hjälpa i längden att man berättar för man kan inte få slut på det själv, utan behöver hjälp från andra som har något att säga till om på skolan. Så försök att berätta för den du känner mest förtroende för av dom vuxna på skolan eller på Ungdomsmottagningen, sedan kan du själv vara med och prata om hur du vill att dom vuxna skall hjälpa dig.