Okänd
Tjej
Hej, jag läste nyligen en artikel om yngsta barnet. Detta intresserade mig eftersom jag är yngst av sex barn. Jag får alltid höra av mina syskon att mina föräldrar aldrig har varit hårda mot mig och att jag är bortskämd och får allt jag vill ha. Jag förstår inte varför de säger detta. Jag kommer inte undan med saker. Jag ger helt enkelt bara inte mina föräldrar skäl till att bli besvikna eller arga på mig. Hela mitt liv känns det som om jag har burit mina syskons misslyckanden på mina axlar. Ingen av dem tog studenten, därför tjatar alltid mina föräldrar på mig om att jag ska gå till skolan, men det finns inget skäl till detta eftersom jag alltid har fått bra betyg i skolan eftersom jag vill göra mina föräldrar stolta över mig. Jag får inte heller allt jag pekar på av mina föräldrar, de köper aldrig något till mig. Jag köper alltid alla mina saker själv. Men ändå så klagar dom till mig om hur mycket pengar dom har lånat ut till oss barn eller fått ge bort för att hjälpa till med vissa grejer. Men jag har aldrig frågat om pengar eftersom jag vet att dom alltid måste ge pengar till mina syskon. Vad jag än gör för att göra mina föräldrar stolta över mig så räcker det inte. Mina syskons problem kommer alltid före mina framgångar. Jag pluggar för tillfället heltid i skolan för att bli veterinär, jag har två jobb och har precis skaffat egen lägenhet medan mina syskon bor kvar hemma. men det räcker inte. Mina syskon klagar på mig om att jag tror att jag är bättre än de och mina föräldrar lägger inte äns märke till mig. Vad ska jag göra? Är det jag som bara är överkänslig? Måste jag vara ett problem för att någon ska lägga märke till mig? Snälla ge mig ett svar.
SVAR
Familjeproblem av den här typen kan vara svåra att komma tillrätta med, och det beror på en mängd saker. I en familj tar man på sig roller, och man ger även de andra medlemmarna olika roller. Dessa roller behöver inte ha så värst mycket att göra med hur verkligheten ser ut, varför man kan ha en roll i en familj som man inte alls känner igen sig i, och som därför kan kännas både orättvis, kvävande och orealistisk. Poängen är att dom roller man ger till andra oftast fyller något behov hos en själv. Så kan tex ett syskon ha behov av att peka ut någon som bortskämd, för att på det viset kunna förklara sina egna tillkortakommanden för sig själv och andra i familjen. Om det då finns fler som har liknande behov, så tjänar det ju även deras syften att peka ut samma person som bortskämd, varför den här rollen till slut kan bli som en bergvägg för den som väl fått den.
Nu verkar det som om dina syskon i första hand har ett behov av att peka ut dig som bortskämd och visa att du anser dig vara förmer än dom. Sannolikt är du inne på rätt spår när du säger att du får bära dina syskons misslyckanden på dina axlar. Och för dom är det sannolikt enklare att se det hela som ditt fel, och förklara dina framgångar med att du haft det bättre än dom. På det viset behöver dom ju aldrig fundera över sitt eget ansvar för sina egna liv, vilket kan kännas som en lättnad i det korta perspektivet.
Vidare så är det inte ovanligt att syskon som inte tycker att dom får tillräckligt med uppmärksamhet och bekräftelse från föräldrarna börjar "tävla" med varandra om föräldrarnas gunst. Och i ert fall är det inte osannolikt att dina föräldrar haft svårt att se och bekräfta alla sex syskonen, vilket kan vara en förklaring till den "bitterhet" du ger sken av att dina syskon känner gentemot dig. Det handlar troligtvis om att dom är avundsjuka och bittra på dina föräldrar och inte på dig, men det är sannolikt enklare att rikta det mot dig och peka ut dig som boven, än att ta upp det med dina föräldrar.
På sätt och vis tror jag att du själv känner av den här tävlan, och besvikelsen över att inte få tillräckligt med uppmärksamhet. Risken för att föräldrarna inte ser varje barn som en individ, och har tillräckligt med ork och energi att ge varje barn bekräftelse som människa, är möjligtvis större ju fler barn man har. Och det verkar utifrån ditt brev som om du fortfarande kämpar för att få dina föräldrars uppskattning och bekräftelse, varför du på ett sätt sitter i samma båt som dina syskon, med den skillnaden att du ändå har lyckats med vissa saker som du kan vara nöjd med, vilket dina syskon inte verkar ha gjort.
Jag började med att säga att det är oerhört svårt att göra något åt den här typen av familjeproblematik. Anledningen är som du kanske förstår, att den roll du fått inte utgår från dig, utan från andras behov och tillkortakommanden. Det betyder att du kan kämpa dig både gul och blå, komma med argument och försöka visa att du inte får något extra av dina föräldrar, det spelar ingen roll, eftersom det inte handlar om dig, utan istället handlar om dina syskon och deras relation till dina föräldrar. Det enda sättet för dig att komma undan den roll dom givit dig, är att dra dig undan, alternativt att dom får insikt i sina egna motiv för att ge dig den här rollen. Du kan möjligtivs hjälpa dom till insikt, men enligt min erfarenhet brukar även det vara svårt, då dom sannolikt inte är speciellt mottagliga för att börja fundera över varför dom säger som dom gör till dig. Dom är helt enkelt inte beredda att släppa dom vinster det ger dom att du har den här rollen. Och då finns det inte så mycket du kan göra. Detta som du beskriver är nog den vanligste anledningen till att syskon ibland väljer att inte umgås så mycket när dom väl blivit vuxna och har det valet. Och hur sorgligt det än kan tyckas så är ibland enda lösningen att faktiskt dra sig undan för att ge sig själv möjligheten att definiera sina egna roller.
Likadant är det med dina föräldrar. Om du skall få den uppmärksamhet du vill ha av dom, samt bli behandlad som en individ och inte ett kollektiv, kan du förvisso försöka prata med dom och se om dom förstår vad du menar. Men enligt min erfarenhet kan man försöka många gånger den vägen, utan något vidare resultat. Till slut står man inför valet att acceptera dom som dom är och ta det man får, alternativ väljer man att minimera kontakten, och ser om tiden gör att dom får nya insikter. Men oavsett vilken strategi man väljer så är den här processen som du är inne i faktiskt en stor del i att bli vuxen och frigöra sig. När vi blir vuxna blir vi oftast medvetna om att våra föräldrar och syskon är människor med sina behov, fel och brister, vilka drabbat/drabbar oss på olika sätt. Vi blir plötsligt medvetna om att ingen människa är svart eller vit, utan alla har sina positiva och negativa sidor. Sedan är det vårat ansvar som vuxna människor att försöka börja leva för att glädja oss själva, och hitta andra människor som kan ge en den bekräftelsen man behöver. Detta är en smärtsam process i mångt och mycket, men något som samtidigt gör att vi utvecklas till självständiga människor som vågar göra egna val, och som kan känna stolthet, oavsett vad föräldrarna tycker och tänker.
Visningar : 600
