Jag har en underbar flickvän sedan mer än 2 år tillbaka. Vi har varit förlovade i ett och ett halvt år ungefär och vi har det bra på alla sätt och vis i vårat förhållande. Jag älskar henne och hon älskar mig. Men för några minuter sedan fick jag ett telefonsamtal från henne där hon sa att anledningen till att hon inte vill ha sex så ofta längre är att hon kanske inte tänder på mig längre utan kanske på någon annan. Om och i så fall vem vet hon inte. Hon älskar mig oändligt mycket säger hon för jämnan och jag tror på henne och jag vill inte förlora henne. Jag skulle kunna ge mitt liv för hennes skull och om hon gör slut så känner jag inte för att leva längre utan då kommer jag ta livet av mig för då har jag inget kvar att leva för. Har någon tips om vart man skall vända sig när man lider av sådan sjukt djup kärlek?

---

SVAR

Som jag ser ditt problem så kan man dela upp det i två delar. Den ena delen handlar om det här din flickvän sa i telefon om att hon kanske inte tänder på dig längre. Den andra delen handlar om hur du skall kunna göra för att få ett litet annat förhållningssätt till er relation så du inte står och faller med den.

Om vi börjar med den första delen, så händer det i dom flesta förhållanden att sexlusten går upp och ner. Din flickvän känner uppenbarligen att hon inte har lika lätt att tända längre som hon hade förr och verkar ganska tveksam till vad det hela handlar om. Enligt min erfarenhet är det ganska vanligt att man blir lite orolig och rädd när man känner som hon gör, om nu förhållandet i övrigt funkar. Många går därför och håller det här för sig själva av rädsla att såra sin partner. Men i ditt fall verkar det som om din flickvän velat dela det här med dig, och i det läget tycker jag att du kan se det som att hon ändå vill lösa det här och att hon bjuder in dig för att hjälpa till med det. Många som får höra något sådant här reagerar liksom du med rädsla och oro, men kanske borde man istället se det mer som en chans att fördjupa förhållandet, vilket man oftast gör om man lyckas klara sig igenom en sådan här kris. Som jag sade tidigare så är det ganska vanligt att man med tiden har svårare för att tända på partnern, kanske har det gått för mycket rutin i sexet, kanske tar man allting lite för givet, så det hela blir både förutsägbart och tråkigt? Det kan finnas många förklaringar till varför sådant här uppstår, men enligt min erfarenhet bör man försöka att tillsammans ta reda på vad det handlar om just för det egna förhållandet, för först då kan man börja göra något åt det. Så, om du försöker att se det på detta sättet och ta det som en inbjudan från din tjej att dela detta problem med henne och göra något åt det, så kan du förmodligen hjälpa henne med att komma fram till var problemet ligger i ert förhållande när det gäller sex. Se därför till att träffa henne och börja prata om det här. Ställ frågor kring hur sex med dig känns för henne, om hon tycker det blir tråkigt, om det är något hon skulle vilja göra annorlunda osv? Tillsammans får ni sedan försöka gå på upptäcktsfärd och försöka ringa in problemet. När ni väl kommit så långt, tror jag inte att det är några större problem att hitta tänkbara lösningar på det heller, och faktum är att det ibland bara hjälper att prata om det, för det är jobbigt att gå runt och känna så här och hålla det hemligt för sin partner om man själv verkligen är mån om förhållandet. Så utifrån det har din tjej gjort något jättebra som sagt något istället för att bara gå och låta den här känslan växa tills det bara inte håller längre.
Men för att klara av att prata om sådant här krävs det att man klarar att hålla sin oro och rädsla i schack så pass mycket att man kan prata konstruktivt. Annars är risken att man bara blir anklagande, eller bara pratar för att försäkra sig om att hon inte ska göra slut, och då missar man själva poängen och lyckas sällan lösa problemet, varför risken är mycket större att förhållandet havererar.
Då kommer vi osökt in på den andra delen av ditt problem, nämligen att du känner dig så sårbar i ert förhållande och inte ser någon mening att leva utan din flickvän.

Den här delen av problemet handlar enligt min erfarenhet mer om dig, än om ert förhållande. Jag vet förvisso att känslan av kärlek kan vara så stark att det kan kännas som om livet saknar mening utan den man älskar. Men att det känns så är en sak, och om det verkligen blir så är en helt annan sak. Man kan vara helt förkrossad av att förlora en kärlek, eller inför utsikten att förlora den man älskar, men för att man själv inte skall fara alltför illa krävs ändå att man inom sig vet att man kommer att komma ut på andra sidan. Man behöver inte veta hur, utan bara att man gör det. I ditt fall verkar du vara övertygad om motsatsen. Du verkar veta att du kommer ta ditt liv om du förlorar henne, och om det nu är så att du är helt övertygad om detta, och saknar den här känslan av att du kommer att klara dig igenom en förlust av den du älskar, är det för mig en signal om att din flickvän fyller ett behov hos dig som du på ett eller annat sätt borde kunna fylla själv. Ingen människa mår nämligen bra av att helt och fullt leva för och av en annan människa. Man måste på något sätt skaffa sig en grund i sig själv som håller även om man råkar ut för besvikelser, kärlekssorg, eller andra typer av förluster. Annars blir det verkligen så att man står och faller med vad andra gör, och andra människor och deras känslor kan man aldrig styra, hur mycket man än önskar det.
Detta är förklaringen till att jag säger att den här delen mer handlar om dig själv än om ert förhållande. Mitt råd till dig blir därför att du försöker ta tag i den här biten på egen hand och jobba på att hitta en styrka i dig själv som du med tiden vet finns där, även om livet skulle bjuda dig på obehagliga överraskningar. Det här arbetet kan du behöva hjälp med och därför råder jag dig till att vända dig till kuratorn på tex närmaste ungdomsmottagning, eller att du försöker hitta en psykolog eller psykoterapeut inom vården (öppenvårdspsykiatrin) eller privat (se gula sidorna), beroende på vilken tid och vilka pengar du har möjlighet att lägga ner på det. Men du kan även försöka träna på att hitta den här styrkan i dig själv på egen hand. Du har ett gyllene tillfälle nu när din tjej tagit upp det här ämnet med dig. Testa och se ifall du klarar att prata med henne om detta på ett konstruktivt sätt utan att fastna i din oro och känsla av att inte vilja leva längre, ifall ni nu inte löser det hela. Klarar du det, har du lagt den första byggstenen och fått en erfarenhet av att du både klarar och överlever något sådant här, och sedan är det bara att fortsätta bygga. Men känner du att du inte hantera det hela utan fastnar i dina rädsla så försök hitta någon som kan hjälpa dig med detta för det kommer du ha nytta av i längden. För det enda som vi människor egentligen vet säkert, är att livet bjuder på både bra och jobbiga upplevelser, och att det är oförutsägbart i alla avseenden utom att vi en gång skall dö. Och varför då spilla bort gåvan att leva för att vi inte kan ändra detta faktum? Är det inte bättre att lägga lite tid på att bygga upp en grund i sig själv så man klarar att hantera det svåra, och kan njuta av det positiva?