Det var en gång…

Som små växer många barn upp med sagor till morgon, middag och kväll. I sagan ges det tillgång till en ny förtrollande värld, med egna lagar, där gränserna endast sätts av fantasin. I sagan bubblar en mångfald av känslor, karaktärer och händelser. Det finns ondska, sorg och smärta, men också glädje, lycka och vänskap. Vi har alla möjliga personligheter som både berör, gläder och gör oss arga. Det sker otroliga saker som vi inte ens kunnat drömma om. Om sagan är bra, hålls allt detta samman av en sagans magi, en magi som rör djupt något djupt inne i hjärtat

Men sagor är inte bara för barn. De är för alla, oavsett ålder, nationalitet, kultur eller kön, och öppnar upp portar till nya världar dit man kan fly när vardagen blivit för grå. Sagor inspirerar, ger ny kraft och framför allt, de bidrar till insikten att ingenting är omöjligt. När barnen växt upp och blivit vuxna förlorar de som oftast tron på möjligheterna, de blir realistiska och handlar därefter. Men var tog idealisten i varje människa vägen? Vart försvann alla drömmar? Jag är säker på att drömmarna fortfarande ligger på lur någonstans och bara väntar på att få besannas. I sagans värld må allt vara möjligt, men vem har sagt att det ska vara omöjligt i vår värld?

Den kanske största sagan just nu är filmatiseringen av trilogin ”Sagan om ringen” av J. R. R Tolkien, vars sista del snart går upp på biograferna. En fanatiker som jag förstås redan köpt biljetter till ”Konungens återkomst” och väntar med spänning på en fantastisk avslutning av trilogin. När man hör om människor som tältade i en månad för att få biljetter till premiären, slås man av vilken otrolig kraft den här sagan har. Det är en makalös värld Tolkien har skapat, en värld som genom böckerna kommit att förvåna och förtrolla människor i generationer, och genom filmatiseringen antagligen fler generationer att komma.

”Sagan om ringen” har allt som man kan önska sig av en saga. Det finns ljuvlig romantik, ohyggliga monster och kloka visdomsord. Det finns äkta vänskap, avskyvärd ondska och ryslig spänning. Det är en saga som berör och värmer, som skrämmer och spänner, men också som ger eftertanke. Det mest centrala i ”Sagan om ringen” är dock definitivt ett högst klassiskt fenomen i sagans värld: kampen mellan det goda och det onda. Det är häpnadsväckande enkelt, men samtidigt så oerhört effektivt. Kampen mellan gott och ont är en evig kamp, men inget annat kan engagera så många, så djupt. Troligtvis är det i slutändan denna kraftfulla enkelhet som gör sagan, och också ”Sagan om ringen”, till ett evigt fenomen.

För en sagolik avslutning: slutet gott, allting gott.