Det tredje spelet i Silent Hill-serien är lika bisarrt som sina föregångare, men det är ingen spökhistoria du bevittnar, utan mer en påtaglig skräck som förföljer dig i periferin. Ju längre in i spelets handling du kommer, ju mer smärtsam blir upplevelsen av att ständigt vara otrygg, och det finns tillfällen då kallsvetten rinner så mycket att du hellre stänger av spelet än att öppnar en dörr eller går runt ett hörn.
Spelets huvudkaraktär är en ung, vanlig och småkaxig tjej vid namn Heather. Hon lever sitt vanliga liv, tills hon plötsligt en dag vaknar upp i sin värsta mardröm.
Nu återstår en enda sak, att försöka vakna, eller att metodiskt försöka ta sig ur dilemmat. Vilket är lättare sagt än gjort. Överallt lurar faror, köttiga monster och intensiv psykologisk ondska.
SH3 är betydligt bättre än sina föregångare när det gäller den spektakulära grafiken, men några riktigt läskiga monster stöter man aldrig på vilket är en besvikelse. Pyramid Head som spred outsäglig skräck i tvåan genom att bara vara där, är saknad. Och hundarna är i stort sett bara irriterande byxnafsare. Tråkigt nog fångar historien en inte speciellt mycket, och de otaliga pussel som brukar finnas är i stort sett bara en handfull. Men trots detta är det ett förträffligt spel, i skräckens alla bemärkelser.
Maria Ekelund