Datorspelsberoende

Denna krönika bygger på egna erfarenheter och är således bara hjälp till er som faktiskt sitter djupt ner i träsket men ännu inte förstått det. Jag ber er därför fundera över eran egen situation, och om ni på något sätt kan relatera till min text så kan jag bara säga att ni borde göra något åt det, förutsatt att ni inser faran.

Ett beroende är oftast något som generaliseras som destruktivt, även om det nödvändigtvis inte behöver vara så, så säger ju definitionen sig självt, och om du verkligen MÅSTE ha något varje dag, förutom mat, kärlek och sömn, så måste ju faktiskt något vara snett, eller?

Beroende av nikotin, makt, alkohol, eller varför inte datorspel? - Innebörden är den samma och oftast alltid lika farlig. Faran i ett beroende är något som de flesta människor blundar för, eller kanske inte bara ser överhuvudtaget. Men saken är den, att även om du vet att du faktiskt kanske dör tidigare för att du röker ett paket om dagen, eller om du dricker massa alkohol varje dag, så är det av automatik något du förbiser. Ett beroende är en vana, och som jag konstaterade i den förra krönikan, så är en vana något du inte kan förändra, även om du kan skapa nya, så är vana en vana; som efter en tid skapar en plats, även om bara en bråkdel, i din egoistiska del av din hjärna.

Jag har själv utövat datorspel i några år, och gör det fortfarande, men inte längre i lika stor mängd. Det hela började i fjortonårs åldern, då de mest aktuella online-spelen var Quake och StarCraft. Intresset för strategispel blev allt större, och jag började trivas i internetmiljön. Mitt intresse för online-spel utvigades och mina vänner började med andra spel, däribland Counter-Strike. Jag känner nog ingen människa längre, som inte vet vad detta är för spel, för om sanningen faktiskt ska fram så vet till och med min farmor vad detta är för spel, och då kan jag erkänna att jag vet att hon aldrig i hela sitt liv, suttit vid en dator. Spelet är ett shoot-em' up-spel och var på den tiden inte speciellt krävande, därför kunde jag lätt spara ihop till en dator som dög till Counter-Strike. Allt som åren gick så blev jag allt mer beroende, och spelet mer krävande, datorn var tvungen att uppgraderas och alla pengar gick således till datortillbehör och dylikt. Mitt dåtida beroende, som jag förövrigt inte ansåg som ett beroende, blev allt värre. Jag gick ut nian med fruktansvärda betyg på grund av skolk, värt att notera är att jag aldrig haft något som helst problem i skolan, tills nu. Problemet var ett faktum och jag hade inget annat väl än att gå IV, indviduella programmet, där du pluggar upp dina betyg så att de blir tillräckliga till en vanlig gymnasielinje.

Jag blev allt bättre på Counter-Strike och min speltid blev bara längre, och längre. Eftersom klanspel var så roligt, och jag var duktig, så blev det ofta 7-8 timmar om dagen, som spelade jag CS, eller bara "ircade", dvs chattade på Quakenet. Jag fortsatte och skolka och det slutade i att jag hoppade av linjen. Jag satt nu hemma, varje dag, och spelade i princip dygnet runt, jag gick och la mig 6 på morgonen och vaknade ofta på kvällen. Min mor, som jag bodde hos, var orolig men hon lät mig vara, vilket de flesta föräldrar skulle göra, nu ska jag inte säga att hon inte brydde sig överhuvudtaget, för det gjorde hon, men jag kom ständigt på nya bortförklaringar och fortsatte med dem. Ambitionerna blev allt större och allas dröm, inom CS, som utövar klanspel, är att bli kända internationellt; och slutligen kunna få tjäna pengar för att spela spelet. Denna dröm, och jag har valt att kalla det dröm eftersom, om sanningen ska fram så är det 1-3% av 2 miljoner spelare som faktiskt får denna möjlighet. Att varje dag, sitta och vänta på att få ett erbjudande, från en bra klan nog, eller att varje dag pracca, som det heter, dvs spela matcher, blir i slutändan, sett från andra hållet, ett utövande av droger.
DU själv, måste inse, att du kan faktiskt inte förverkliga denna dröm, utan använd din korta livstid till något vettigare, eller kom på ett sätt för att kompromissa. För jag ska inte påstå att hänga ute på stan, och festa tills du inte längre vet vad du heter, är bättre, men omedvetenheten är så stor inom datavärlden, och skapar enorm asocialism.

När man sitter så här mycket framför datorn, som jag gjorde, får man också väldigt mycket tid att tänka, och det har gjort att jag växt enormt. Om jag ska vara helt ärlig, så ångrar jag inte att jag missat 2 år av skolan, på grund utav att jag växt så mycket mentalt som jag i vanliga fall inte hade gjort på säkert 10 år. Men saken är den, att om man inte inser sitt beroende, så ska man alltid försöka leta efter utmärkelser, tex, ursäkter för att kunna få spela, symboliserar oftast att du faktiskt är beroende och behöver göra något åt det.

Så, för din egen skull, TÄNK EFTER, och gör något bättre av ditt liv.