Vad håller man på med?

”Kanske är man ett missförstått geni, det var nog världsberömd jag skulle bli”

Så sjunger Roger i SVT:s humorklassiker Macken, när han ligger där under bilen och funderar över hur i hela helvete han kunnat sluta upp jobbandes i en sketen mack tillsammans med sin bror. Det är svårt att inte reflektera över orden. Vad håller man på med? Egentligen? Gör man det man är bäst eller har potential att bli bäst på eller knegar man bara på för att fyrtio år senare komma på att man kanske skulle ha gjort något annat trots allt? Det är en skrämmande tanke. Always follow your heart, säger dom. Det låter väldigt klokt, lite Gandalf så där - och stämmer säkert. Men om man inte vet vad man vill? Om man inte vet vad man är bra på? Om man ens är bra på något? Vad fan ska man göra då? Faktum är att vid 16 års ålder är allt kört. Då har man valt gymnasieinriktning och är för gammal för att exempelvis börja träna handboll och utveckla en lovande talang som vänsternia. Det är aldrig för sent, säger dom också. Det låter också lite Gandalf, men stämmer inte. Tyvärr.

I dag går jag på John Bauergymnasiet här i Halmstad utan att ens veta om det är min grej. I dag är jag som vilken myra som helst i en stor myrstack med likadana myror. Jag kan lite om allt, precis som alla andra. Jag kan snickra och laga mat. Jag har en åsikt om Mellanösternkonflikten och Lars-Rolands senaste laguttagning. Men hur sexigt är det på en skala? Jag vill kunna något – på riktigt. Som Ingvar Oldsberg, Walt Disney, Magnus Uggla eller Zlatan. Vara unik. Men det är jag inte och nu är det för sent. Och jag vet inte vem jag ska klandra. Mina föräldrar kanske, som inte gav mig en gitarr, en bil eller en fotboll när jag ploppade ut och log mot det som är världen. Eller mig själv. Det är många gånger jag dragit mitt hår och funderat över varför i hela världen jag gav upp fotbollsträningen i den lokala idrottsföreningen för att högstadiet började och allt skulle bli så himla jobbigt, eller varför jag slutade med pistolskyttet. Annars kanske jag hade stått här i dag som en annan Ragnar Skanåker eller Fredrik Ljungberg och betytt någonting.

Jag tror vi alla är ett missförstått geni inom något område.

Den tanken svider. Men vad ska vi göra åt saken? Själv ska jag försöka torka tårarna och fortsätta att knega på i en skola som jag inte vet om jag vill gå i – för att sedan finna mig själv liggandes under en bil. Nå, en mack kanske inte är så tokigt trots allt.

Alexander Grundberg