I verklighetens illusion

Enda sedan jag var liten har jag fått höra hur man ska bete sig och hur man ska vara. Regler, normer och moral låg högt på diskussions listan hemma.
”Du ska gå i skolan, bli doktor, gifta dig i tid, få en massa barn och ta hand om mig”, har min pappa predikat i stor sett hela tiden sen jag var liten.
”Du ska plugga, jobba med något du tycker om och ta hand om dig själv”, har min mamma alltid intalat mig.
Vad vill jag med ovanstående?
Jo, att slitas mellan sina föräldrars ideologier, religioner, kulturer och regler har alltid varit något av det mest psykiskt krävande i mitt liv.
Mamma säger en sak, pappa säger en annan. Ingen av dom vet riktigt hur jag är eller vad jag står för, jag har inte ens energin att prata med mina föräldrar om vad jag egentligen tycker.
Min pappa har alltid intresserat sig för politiken och vi har haft ett flertal diskussioner inom ämnet. Och trots att han ibland säger saker som är totalt genom idiotiska så pallar jag inte att diskutera det med honom, han är nöjd så länge jag håller med.
Och så var det reglerna också. Mamma vet om att jag röker och har successivt lärt sig att acceptera det, om pappa skulle få veta det…så vill jag inte ens tänka på konsekvenserna. Mamma tycker att det är okej att jag sover borta eller har kompisar som sover över oavsett kön, pappa däremot tycker att jag är för gammal för sånt och om en kille ens andas mig i nacken skulle jag inte heller vilja veta om konsekvenserna.
När jag var yngre vågade/orkade jag aldrig säga ifrån min pappa, jag hade för stor respekt för honom och för att vara helt ärlig föraktade jag honom lite. Konsekvenserna av min feghet stod min mamma för, hon fick ta skiten för båda. Jag har lärt mig att säga ifrån och sista konflikten mellan mig och min pappa handlade om att jag enligt honom: ”är för pengaberoende”. Gubben sitter med flera tiotusentals kronor på banken och tjänar en bra summa varje månad, han är inte snål men blir förbannad när jag ber om ”onödiga” saker. Det värsta är att han sa: ”du är för pengaberoende, precis som din mamma”.
Jag tror inte att föräldrar egentligen vet vilken skada dom gör när dom drar sådana liknelser, hur innerligt trött man blir på att höra sånt.
Dom bråkar med varandra genom mig och tänker inte på att även jag blir sårad, dom är så koncentrerade på att såra varandra.
Jag vill bara bli så oberoende av mina föräldrar som möjligt, helst av allt skulle jag vilja flytta hemifrån redan nu och tjäna mina egna pengar.
Det spelar ingen roll hur mycket jag än pratar om det här med mina föräldrar. Jag är ju femton, så här är det alltid, det är jobbigt för alla, alla går igenom en sån fas i livet.
Men att dom kanske skulle vara orsaken till hur jag mår, ja, dom har säkert tänkt tanken, men så kan det väl ändå inte vara? Nej, hon är ju bara femton, det är därför.
Det väsentliga för mig nu är att tänka på innehållet i ett beslut och handla utifrån det, existensen föregår essensen.