Se Alla
De har gått tre månader nu, eller ja tror de har gått tre månader. Ja kommer knappt ihåg någonting, hela min värld rämnade, alla mina minnen är som fördunklade av stora svarta moln. Förutom den dagen, när hon slet ut mitt hjärta å krossade det i tusentals bitar. Den dagen kommer jag ihåg väl. Dom orden kommer jag ihåg väl. I tre månader har dom ekat i mitt huvud.
Varför?
Varenda vaken sekund finns hon i mitt minne, i drömmarna sover hon bredvid mig. Kan inte släppa taget, vill inte släppa taget! Men jag måste...
Hon var tjejen med stort T, the one and only, människan jag letat efter i alla år. Hon fyllde upp ett tomrum i mig som jag knappt visste fanns, jag kände mig komplett! Men de insåg jag inte då, jag var för upptagen med annat, först efteråt insåg jag mina misstag, hur mycket jag älskade henne. Hur mycket hon betydde för mig. Hon förtjänar någon bättre. Jag förtjänar ingen.
Hon öppnade nya världar för mig, fick mig vilja vara en bättre människa.
Med henne kunde ja se en framtid. Barn, villa, äktenskap, pension, allt!
Men nu finns hon inte mer.
Jag klamrar mig fast i mina rutiner för att inte falla ihop i en gråtande hög, dränker mina sorger i flaskan och blockerar mina känslor. Aldrig har jag känt så här. Som ett sönder trasat vrak i en stor ocean. Livsgnistan har slocknat men jag arbetar vidare som en zombie.
Blint hade jag trott på hennes ord, låtit henne vagga in mig i egen värld, blundandes för hennes lögner å svek. Aldrig igen ska ja släppa någon så tätt inpå!
Jag måste gå vidare.
